kattitingeling

Jag fick två val på det fantastiska mötet vi hade.
Antingen skulle jag få en handlingsplan och följa den till punkt och pricka. Om jag INTE gjorde det så skulle ett nytt möte ordnas där vi skulle diskutera min uppsägning. Eller så fick jag säga upp mej själv. Det tyckte min fd. chef var ett bättre alternativ för hon förklarade att det skulle vara mycket svårt för mej att få ett annat jobb om det i papperna stod att jag blev uppsagd.
Personalchefen sa att det skulle kunna finnas möjlighet att diskutera avgångsvederlag.
Jag gick hem och hade redan bestämt mej innan jag gick därifrån. Aldrig mer skulle jag gå dit.
Jag sjukskrev mej i en vecka för jag mådde minst sagt inte alls bra.
Jag låg bara i sängen. Stängde av mina telefoner och ville vara för mej själv.
Nu började min fd. chef sms:a mej och försökte ringa mej flera gånger. Jag vägrade att svara.
Jag pratade aldrig med henne mer efter det utan pratade direkt med personalchefen.
På en helg åkte jag till jobbet och tog mina saker. Jag ville inte träffa dom heller. Vad ska jag säga till dom lixom? Tack för mej? Efter att dom hade baktalat mej så?
Till min arbetskamrat på min avdelning hade dom på den andra avdelningen sagt att dom inte tyckte att hon skulle ringa mej, det fick jag göra för det var jag som hade gjort fel.
Jag fick inte heller lämna nycklar till denna arbetskamrat. Då fick jag åter igen ett sms av min fd. chef där det stod att det INTE var okej. Så jag fick åka och hämta nyckeln från arbetskamraten igen och lämna den till personalchefen.
Det kändes bara som att hon fortsatte att sparka på en även om man redan låg.


bild google.

Innan jag slutade hade jag skrivit massa saker om min chef i min blogg.
Detta tog hon också upp i mötet och sa att jag inte var lojal mot arbetsgivaren. Jag sa att jag kunde ta bort det och det gjorde jag, dum som jag var – det e ju som att riva ut sidor ur sin dagbok och bränna dom.
Varför jag gjorde det var för att jag blev rädd. Jag tänkte såhär då och faktiskt fortfarande, att hon inte är klok. Hon skulle kunna göra vad som helst. Hennes beteende är helt psykotiskt.
Jag kände att allt var så genomtänkt, slugt och planerat. I telefon hade hon sagt massa hemska och elaka saker till mej och även när vi hade möten bakom stängda dörrar. Vem skulle tro mej om jag berättade? Jag hade ingen mapp där jag hade samlat allt hon sagt och gjort. Jag hade inga bevis och dom som hade varit med om samma saker var rädda och ville inte ha med detta att göra. Jag var helt ensam. Klart att en personalchef tror på chefen i ett sånt här läge.

Många har slutat på det området som hon är chef på, på grund av henne. Vi är närmare 15.
Detta har jag fått höra på ett och annat sätt men jag väljer att inte tro på nånting annat än vad jag själv hör. Och jag har pratat med flera personligen som har slutat på området. Vi är med mej 5 st. Det tycker jag är många nog. Dessutom finns det kvar 2 personer på området som jag har pratat med och dom har också blivit väldigt illa behandlade av henne, säger dom. Den ena av dom har övervägt att sluta hon också.
Så jag är inte ensam… men det är absolut ingen tröst. Det är bara ännu värre.


bild google

Jag tog en paus från min DIQ i mitt andra jobb. Vi klarade inköpen men jag orkade inte arbeta ordentligt så jag la ner det. Jag gick till klasserna och bara rabblade, sen gick jag hem, slängde väskorna i hallen och gick och la mej. Det gick inte alls.
Jag slutade också att blogga.
Men sen började jag må lite bättre. Vi reste, jag fixade hemma, städade, renoverade möbler. Vi badade med barnen och åkte på utflykter.
I augusti tog jag nya tag och gick in i DIQ igen. Mitt team växte och jag jobbade mer och gick på utbildningarna. Jag mådde bättre och bättre.
Jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag har haft mitt andra jobb hela tiden vid sidan av. Vi arbetar mycket med att berömma och lyfta varandra. När någon har gjort något bra så lyfts det fram och vi jobbar också mycket med personlig utveckling.


bild google

Nu mår jag så mycket bättre.
Jag hade alltid klump i halsen när jag skulle till jobbet. Det var verkligen jättejobbigt att gå upp på morgonen och jag satt bara och räknade timmarna så jag kunde gå hem.
I början ansträngde jag mej jättemycket för att visa att jag gjorde massa bra saker för chefen men då fick jag bara höra att jag var som ett litet barn som sökte bekräftelse hela tiden.
Sakta men säkert började jag tappa mer och mer engagemang och lust att göra någonting alls. Jag kände mej verkligen urkass, som jag inte dög till någonting alls. Jag har jobbat med barn i 17 år. Jag vet att jag är fantastisk med barn och på att ta föräldrar, men jag tappade allt. Det var bara en hemsk pina att gå dit. Varje morgon kände jag efter en extra gång om jag inte möjligtvis var lite sjuk kanske…
Ibland får jag downs och hamnar tillbaka i sorgen.
Det går upp och ner men mest upp. I början var det väldigt ofta jag hamnade i svackan men nu är det väldigt sällan.


bild google

Jag vet att jag måste förlåta, för att gå vidare - för min egna skull.
Det är svårt. För jag är också väldigt arg.
Först och främst måste jag förlåta mej själv för att jag gjorde massa fel. Jag gjorde inte mitt jobb. Det finns en anledning till varför jag inte orkade och varför jag tappade lusten men hur man än vrider och vänder så är rumpan bak. Jag gjorde inte det jag skulle göra.
Jag måste förlåta mina arbetskamrater. Det betyder inte att jag tycker att dom gjorde rätt, men jag måste förlåta det som hände för att kunna gå vidare.
Någonstans inne i mej förstår jag att det blir så med dålig ledning. Sedan att det drabbade mej den här gången är svårare att förstå.
Jag måste försöka förlåta min fd. chef och det är nog det svåraste för jag är så himla arg. Jag tycker att det är hemskt och orättvist att en person med makt över andra får lov att göra såna saker som hon gör. En person med så mycket ansvar borde kunna vara lite större än alla andra. Jag tycker att en chef bör ha mer empati och förståelse för andra.



bild google

Jag måste lära mej att släppa.
Jag förstår att min fd. chef och vissa av mina arbetskamrater tyckte att det är mitt egna fel att det blev som det blev. Jag får skylla mej själv. Detta får jag försöka lära mej att acceptera.
Jag måste också lära mej att alla inte tänker som jag. För om någon i min närhet gör fel eller konstiga saker så tror jag att förståelse och omtanke hjälper den personen mer till att vilja göra rätt nästa gång än att skälla och vara elak.
Ibland är min man trött och grinig. Då brukar jag krama honom och fråga hur det är. Sedan försöker jag göra lite mysiga saker för honom som att hämta en kopp kaffe eller nått liknande och säga att jag tycker han är underbar så att han börjar må lite bättre igen. Tänk om jag där bara hade blivit arg? Han hade ju bara blivit ÄNNU mer sur och grinig då! Eller? Är inte detta helt logiskt?

Du som blir mobbad eller illa behandlad:
Det finns ljus i andra änden av tunneln. Du behöver bara ta dej därifrån först och sedan kan läkningen av dej själv och din självkänsla börja.
Det tar tid, men ha tålamod. Det kommer att gå upp och ner men till slut går det inte lika ofta ner utan blir mest bara plant. :)


bild google