kattitingeling

Jag

Under kategorin JAG kan du läsa om mej, hur jag är... Eller hur jag har försökt att beskriva mej. Varför skriver jag det nu då? Jo, för där har jag många gånger beskrivit hur jobbiga, tragiska och sorgliga saker får mej att tappa allt.

Alla blir ledsna jag vet, men jag har förstått att min "ledsenhet" inte är som alla andras.

Jag undviker så gott det går att utsätta mej för att höra på sånt. Jag undviker nyheterna på tv:n tex. 

Och när folk lägger upp hemska inlägg på Facebook tar jag genast bort det så jag slipper se det innan jag läst det. Man kan liksom ana att det är nått tragiskt och då raderar jag inlägget direkt.

Ibland råkar man se, höra eller läsa nått ändå. Ibland av misstag, ibland hinner man inte byta kanal, ibland tittar man på ett bra program eller läser nått som plötsligt får en vändning och dom berättar om nått hemskt. Då hinner jag inte skydda mej och så är det kört.

Men så illa kan det väl inte vara? är det många som sagt och skrattat lite.

Jag har också fått höra att man måste ju se på nyheter för att hänga med i världen! Man blir ju helt korkad om man inte följer med i vad som sker runt omkring.

Men så illa är det. Faktiskt, helt utan skratt. Helt allvarligt.

Det är inte det minsta kul, nej det är jävligt jobbigt och som ett stort handikapp.

Det påverkar hela mitt liv. Jag kan inte sova, jag mår jättedåligt och tänker på det hemska hela tiden. Det tar upp hur mycket tid som helst och får mej att bli väldigt nedstämd.

Nu har min kusins väninna dött. Jag skrev om henne en annan gång, för kanske åtta, nio månader sedan då hon förlorade sitt barn i rs virus.

Innan barnet dog fick hon veta att hon hade cancer och nu har hon också dött och lämnat efter sej två andra barn och man.

Och hon hade cancer i magen... Och jag har ont i min och tankarna bara speedar iväg!

Jag har aldrig träffat den här tjejen. Det var min kusins vän som jag bara hört om nån enstaka gång och jag vet inte ens hur hon såg ut, men jag gråter så fort jag tänker på det.

För tio år sedan var vi på min faster merjas stuga i Dalsland. Min andra moster var där också och berättade om boken "Pojken som kallades för Det".

Det hon berättade var vidrigt. Än idag kan jag må dåligt av det som hon berättade för självklart läser jag inga såna böcker själv, då skulle jag väl dö.

Det här var tio år sedan... Nu har det gått en vecka sedan min kusin berättade att hennes vän gick bort...

Ja ni förstår. Om jag i tio år mår dåligt över nån bok som nån annan läste, hur länge ska jag nu tänka på det här?

Är jag ensam om det här eller finns det fler som är såhär skruvade som jag?

Det finns ingen off-knapp på mej, jag kan inte stänga av. 

Klockan är halv tre... Typiskt. Måste försöka sova. Och sluta tänka... 

Hallå? Ge mej en off-knapp!

jodå, det finns fler! jag tex!
jag tänker att saker vi hör om, sånt som är lite längre bort än i våra egna liv, kan påminna oss om att det värsta kan hända. hemska händelser sätter en lixom i kontakt med ens egna rädslor. om en släkting dör, då kommer man på att jamen då kan ju min mamma eller pappa dö. eller om någons kompis eller partner dör, då kommer man på att ens egna kompisar eller ens partner kan dö. och har man bra kontakt med sina känslor också, så kommer det gå rakt in i en och stanna där tills man har tänkt och känt färdigt, eller tills man har jobbat med den rädslan. och vissa rädslor kanske det är lite bra att man har?
KRAM bästa syster!

Det du lider av är existentiell ångest. Livet är kort, kan ta slut om ett ögonblick, har det någon mening, vad händer med själen när kroppen slutar existera, finns det ett liv efter döden, finns Gud osv.

Det är ju fruktansvärt när en ung (och gammal för den delen) människa dör. Det väcker tankar hos en själv och en insikt om att man själv eller någon som man har kär kan dö/kommer att dö. Det enda rättvisa är att vi alla har samma existentiella tillvaro. Jag har hanterat denna ångest på följande vis. Jag vet att det runt om i världen dör, plågas och lider otaliga människor men eftersom det inte berör mig direkt så lider jag inte för dem. Varje människa måste lida själv, vi kan finnas vid deras sida och trösta men att själv må dåligt kommer inte hjälpa varken dem eller mig. Jag väljer att leva fullt ut, vara glad över mitt liv och behandla andra med respekt och hjälpa lagom mycket. Sen har vi ingen som helst kontroll, skrämmande eller en lättnad?

(Det är alltid lättare att ha en fysisk åkomma än att erkänna för sig själv att det är själen som har smärta. Du har mest troligt inte cancer i magen, det är nog som läkaren sa din diet som gör att magen kollapsar…)

Kramar på dig, ring om du vill prata fast helst på dagtid ;)