kattitingeling

Jag har lärt mej att leva med det och försöker att inte lyfta tungt och belasta. Då brukar det vara helt okej och det går att leva normalt.

Men när man har små barn så är det lite svårt att låta bli att lyfta och så har man en vagn som ska in och ut från bilen, sen ska man handla och "bara" slänga in dom tunga kassarna snabbt där bak i bilen osv... 

Jag vet inte vad läkaren kan göra, jag vill inte ha mediciner - inte bara för att jag ammar utan för att man blir helt drogad. Fy! Hata, jag är världens sämsta knarkare, förutom när det gäller socker, det har jag inga problem att knarka! :D

Jag har varit hos läkaren hur många gånger som helst. Dom skickar mej i regel till sjukgymnasten som säger att jag inte ska lyfta tungt och så får jag fåniga övningar som jag ska göra hemma och så är det hej då.

Privat har jag sökt hjälp hos en naprapat. Det hjälpte lite kanske. Men så gick jag dit en gång i genomskinliga stringtrosor (ja, självklart av misstag! Typiskt mej, disträ och snurrig - har alltid varit det mer eller mindre) så då tog det slut där. Jag kunde inte med att gå tillbaka igen för jag var helt chock-skadad. Jag fick inte fram ett ord heller för jag tänkte att nu tror han att jag stöter på honom! Och så tänkte jag: vad säger man? "Hoppsan, hoppsan... Vad hade jag på mej idag?" Och när jag väl skulle säga nått så var det för sent. 

Värsta upplevelsen jag varit med om pga min konstiga hjärna som funkar lite när den själv vill.

Massage har jag också "köpt" och det hjälper mot att man slappnar av och då blir det bättre i musklerna i alla fall, som är superspända och kan bli inflammerade av att man spänner sej pga smärtan.

Det är väldigt dyrt bara att gå på massage, man skulle behöva gå flera gånger i veckan, minst en gång i veckan i alla fall. En gång kostar fem hundra spänn.

Just nu försöker jag att låta bli att lyfta så mycket som möjligt. Chris får snällt göra alla lyft och jag står bara och tittar på. 

Inte helt lätt att behärska sej där och låta bli att göra det ändå när man är en envis finne med massa jävlar anamma.

Men han kanske hellre tar det, för alternativet är ju att jag blir sjukskriven och då får han stanna hemma från jobbet. Inte helt optimalt med tanke på våran "såndära månad" som jag skrev om för nån dag sedan... Höhö!

Diskbråcket känns som en molande värk nere i ryggslutet. Den stålar ner över vänster skinka en bit också eftersom mitt diskbråck sitter på vänster sida. Ja, alltså det känns så när det är "bra".

När det inte är bra så hugger det till i ryggslutet när jag gör vissa rörelser. Jag pratar om riktiga hugg, som knivhugg eller ett slag av en yxa kan jag tänka mej. Jag har i och för sig aldrig blivit huggen av nått... :-D

Jag hoppar till och vill helst skrika rätt högt men det brukar jag kunna undvika. Det ser säkert väldigt lustigt ut... Om jag fortsätter att ignorera huggen och inte vilar mej och att undvika lyft i detta läge så får jag som ett riktigt ryggskott. Jag blir sängliggande och kan inte ta mej upp. Om nån drar mej ur sängen så går jag helt krokigt och kan inte räta upp ryggen. Det tar en vecka att bli bra och jag kan inte ens gå på dass själv.

Jag får också ont i övre delen av ryggen för att jag spänner hela ryggen från skinkorna och upp. Det kryper upp i axlarna och sen i nacken och huvet.

Vänster arm och hand är också delvis bedövad för spänningen nyper antagligen någon nerv uppe i axeln.

Så i princip har jag konstant om från rumpan och uppåt, ont i allt förutom benen och högerarmen! :-D

Snyggt.

Jag har gett upp lite på läkarna. Därför söker jag oftast inte någon vård. Det är samma visa varje gång så det känns lite lönlöst.

Men jag får väl gå dit igen och fråga snällt om dom inte kan hitta nått annat alternativ än tunga mediciner och sjukgymnasten... Man kan ju alltid hoppas.

Hoppet e det sista som lämnar kroppen sägs det ju, till och med en söndrig, krokig diskbråckskropp.