kattitingeling

Idag när vi skulle gå hem så var han brötnisse-ungen där (som jag skrivit om innan - han som drog Eskil i håret). Precis när vi skulle hem så slår han Eskil igen. :-/ Har sett att han varit på andra också. Mamman tyckte det var lite pinsamt och tyckte att ungen skulle be om ursäkt... vilket såklart inte händer med nån som är typ två. Dom förstår ju inte vad förlåt betyder ens. Sen började hon skylla ifrån sej och sa att ibland är det hennes son som slåss och ibland är det nån annan, det hade hon minsann sett... Okeeeej.

Så vad gör man åt barn som slåss?
Så här gör vi på förskolor och så kan du själv göra hemma också. Dom förskolorna som inte gör så här BORDE göra så här i alla fall:

Vi uppmärksammar att det är ett problem och skjuter inte undan det. En personal följer efter barnet hela tiden, vi varvar en halv timme var. Om man är förälder har man ingen att varva med och då får man snällt följa själv - det är liksom ens ansvar.
Vi försöker vara steget före och stoppa slag och konflikten innan den sker.
Om den ändå hinner ske så markerar vi tydligt att det inte är okej. Man är inte dum för att man säger nej på skarpen. Föräldrar idag är livrädda för att säga nej till sina barn. Varför? Hur ska man lära sej vad som är rätt eller fel om ingen visar dej? Ett barn föds inte färdigt med normer och regler. Du måste lära ditt barn det. Det är klokt och kärleksfullt av dej att göra det. Om du inte gör det får ditt barn det väldigt svårt. Han får det svårt i samspel med andra, svårt att få vänner och möts av ilska och irritation.
När du sagt nej blir barnet oftast väldigt ledset. Då kan du trösta, även om du sa nej. Du är inte elak, det var inte du som hittade på att man inte gör dumma saker. Barnet har rätt till sina känslor men inte rätt att göra saker som inte är okej.
Vi bekräftar också hans känsla - alltså uppmärksammar att han är ledsen och säger ordet för känslan: å nu blev du ledsen eller oj va arg du blev nu, för att barnet ska få ett ord på det han känner och sedan lära sej så småningom att säga att han är arg eller ledsen istället för att känna massa frustration och slåss.
När barnet gör något som inte är okej så ropar vi inte barnets namn för då får barnet bara höra sitt namn i negativa sammanhang och det skapar dålig självkänsla och gör att slag och konflikter bara ökar. Istället väljer vi att säga stopp och ge ett alternativ till att slå.
Om man ser att ett barn slår när han egentligen bara vill ha kontakt så kan man visa med handen hur man klappar fint istället. Ta hans han och stryk med den över håret eller kinden på det andra barnet.
Vi uppmuntrar också överdrivet när barnet gör något bra för att öka självkänslan och för att barnet ska känna att han får uppmärksamhet när han gör något bra. Får man inte uppmärksamhet så ser man till att få det, då är det lätt att man gör nått dumt.
Vi är konsekventa och kör samma regler hela, hela, hela, hela tiden... Väldigt tradigt och tråkigt men väldigt nödvändigt.
Efter ett tag ser man en liten förändring och sen ser man mer och mer förändring och till slut har barnet lärt sej. Då håller vi oss lite längre ifrån och sedan ännu längre och tillslut behöver man inte följa barnet längre.

Var jag tråkig och förmanande nu?
Ja det kanske jag var men vi som jobbar med barn ser att detta är det allra största problemet med barn idag.
Föräldrar "skyddar" sina barn vad dom än gör, dom curlar, dom skyller bort beteende istället för att rätta, dom vågar inte bestämma och dom låter barnet styra istället för att vara vuxna.

Skydda ditt barn rätt istället. Lär honom rätt och fel så får han det lättare i sitt liv.