Life

Livet rullar på.
Jag har inte så stor lust att blogga. Blogg.se har ändrat sitt program -igen! Dom gör det med jämna mellanrum. Jag förstår inte syftet för det borde ju vara för att förbättra alla funktioner. Tyvärr blir det bara sämre och sämre för varje "uppdatering".
Rena skräpet. Svårt, krångligt, dåligt. Bilder hamnar på snedden och krångligt att ladda upp bilder.
Ibland skriver man jättelånga inlägg men så bara låser det sig och allt man skrivit går förlorat! Helt B och jag orkar inte börja om med en ny blogg nån annanstans.
Jag har ju bloggat här i snart tio år.
Jag rekommenderar inte blogg.se till nån. Välj nått annat!!

God natt!


Munkavle

Varje gång jag har gått in i något nytt så har det tillkommit nya läsare på min blogg. Varje gång jag avslutat ett projekt har det även fallit bort läsare som kanske mest var intresserad av att läsa om just det som jag avslutade. När jag gått över till att skriva om nya saker så har dom slutat läsa.
Folk googlar på saker och snubblar in på min blogg. 
Just nu skriver jag mycket om träning, att jobba som pt och företagets namn som jag jobbar för och då har många hittat hit när de sökt på relaterade saker. 
 
Det är himla kul med nya läsare och jag välkomnar alla nya! Fortsätt läsa. :) Kommentera gärna, fråga, gör bloggen levande.
Jag svarar på det mesta, även det negativa och tar inte bort kommentarer från min blogg. Skriver man någonting helt galet (enligt mig) eller väldigt otrevligt så får du dock vara beredd på att jag skriver ett inlägg som alla kan se där jag svarar på det du skrivit. 

Det är inte alltid lätt att leva upp till massa förväntningar som kommer när man uppnår saker som andra kanske också önskar uppnå.
Jag blir en förebild och beundrad men också kritiserad, mött av avundsjuka och ifrågasatt.


Plötsligt förväntas jag vara på ett visst sätt. Människor har en inre bild av hur det "ska vara" och när man inte är på det viset så skapar det ilska, frustration och massa känslor.
Jag känner igen det från när jag jobbade med Mary Kay - och speciellt när jag blivit sales director och låg högt på försäljningslistan och tog massa ringar. 
Ibland kände jag att jag aldrig fick känna negativa känslor, jag skulle bara vara glad, tacksam och inspirerande.

Men jag e människa som alla andra. Inget mer och inget mindre.
Jag e full med brister och fel men har också massa talanger och egenskaper som är bra.
Några tycker att jag är helt fantastisk och beundrar mej väldigt mycket. Andra hatar mej och blir superirriterad på allt jag skriver, gör och varenda bild jag lägger ut. 
Det är okej det med, även om jag inte själv förstår idén med att fortsätta att läsa en blogg som bara irriterar en. Jag har själv läst sånna bloggar ett tag men sedan slutat. Dom tilltalade mej inte helt enkelt så då slutade jag.


Jag är jag.
Sån här är jag men bara till viss del - för det finns ett helt hav av andra saker som jag aldrig nämnt i denna blogg och som jag aldrig kommer att göra heller.

Det finns massa andra bloggar som skriver bara om positiva saker och som bara vill inspirera och visa allt från den ljusa sidan.
Det här är inte riktigt den bloggen.
Jag skriver om alla känslotillstånd eftersom jag skriver nästan varje dag. Ibland e jag trött. Ibland e jag superglad och pepp, ibland e jag ledsen.

Så vad vill jag nu då med hela det här långa utlägget?
Jo, bara lägga fram det på bordet helt enkelt så att jag slipper känna att jag har munkavle.
Jag bara skriver rakt upp och ner utan hänsyn till nånting, rakt ur hjärtat.
Läs om du vill eller låt bli.

Det blir inte bättre än så här tyvärr.
Och det blir inte heller sämre - tur va?

Röstardag

Glöm inte att rösta idag!


Lugnt

Folk som skriver cp komentarer är alltid anonyma. Det tycker jag är lite lustigt.
Alla har alltid så mycket åsikter men så vågar dom aldrig stå för det.
Jag tar inte bort nått som står i kommentarsfältena. Det får stå kvar för jag tycker att alla har rätt till sin åsikt. Jag har också massa åsikter. En av mina åsikter är att alla som lämnar kommentarer anonymt på min blogg är fega. Urk.

Idag är det i alla fall en mycket mer lugn dag.
Eskil är på inskolning med sin pappa och Astor somnade redan vid nio och har sovit sen dess.
Himla skönt.
Jag har bara slappat, surfat och druckit kaffe. För Eskil går det bra på inskolningen sa Chris när han ringde.

Nu vaknade Astor.
Dax för lite frukost kanske...




Gymnastik och cheerleading

Ikväll fick jag lov att packa alla barnen - förutom Sofia som vägrade - i bilen och åka och kolla gymnastiken med Sara. Hade tänkt att åka dit med bara Astor och Sara, men Chris fick ju hoppa in o jobba. Det gick rätt bra ändå. Sista timmen, av två var Eskil bra trött men vi hittade på massa att titta på och försökte få tiden att gå.
 
 
Sara tyckte i alla fall att det var jätteroligt!
 
 
Det var precis sånt hon gillar att göra: hjula, volta, göra kullerbyttor, springa och hoppa på trapets och göra volter på en madrass.
 
 
Kanske skulle det varit detta hon skulle satsat på egentligen.
Sara är lite av en individualist som Chris uttryckte det.
Här stod man i led och så fick alla springa och göra sin grej i tur och ordning. All eyes on me - också precis vad Sara gillar. Titta på mej, titta på mej!
 
Jag kan förstå att dom i cheerleadingen valde henne som reserv. Det är ju en lagsport och där finns inte mycket utrymme att vara individualist. Hon ser också föga road ut när hon står där i kön och väntar på sin tur. Sen försvinner hon bort in i sina egna tankar och står och dansar eller hjular för sej själv och går ut ur gruppen.
Sån är hon den lilla tokan, min alldeles egna fina, underbara toka!
 
 
Jag är fullt medveten om hur hon är och jag är ingen galen tränarnamma som står vid kanten och skriker och tycker att jag vet bättre än tränarna.
Infact så är jag oftast inte ens med. Hon fyller snart tretton så hon får faktiskt klara sej själv på sina träningar. I början var jag med några gånger men nu kör jag henne dit och hämtar. Jag stöttar henne, frågar alltid hur det gick och är intresserad.
Så... Det var alltså inte frågan om att jag blev upprörd för att hon blev reserv, för som jag skrev så kan jag förstå det.
Jag hade bara missuppfattat hela konceptet helt enkelt.
Jag trodde att det inte var stenhårt och elittänk från första början så direkt.
Jag trodde att man som nybörjare lekte och övade sej och att man sedan efter ett tag kunde börja tävla.
Jag tänkte också att dom kanske först hade lite uppvisningar bara men framför allt så trodde jag att alla skulle få vara med och att ingen skulle bli bortvald. Att alla skulle få vara med även om dom var för många och att man då fick turas om. 
Dom är ju nya allihop. 
 
Sen kände jag att cheerleadingen var bra för henne för där får hon ju lära sej grupptänk och lagspel - precis vad hon behöver. Men sånt tar tid och i min värld slänger man inte i ansiktet på en som är ny och entusiastisk att hon är en av dom sämre och därför får hon bara vara med på tävlingarna om nån blir sjuk eller skadad.
Hur lär man sej då lagkänslan och grupptänk? Hon får ju inte va med ju!
 
Hon må vara en av dom sämre eller hon må vara för disträ för att platsa i ett lag, men jag köper inte det här konceptet.
Fy fan vilken dåligt tillvägagångssätt. Rena mobbningen. Nej tack, jag vägrar gå med på det och det spelar ingen roll om det är deras regler och att det är så det går till i dessa föreningar.
Då går jag och tar mitt barn med mej. Jag kommer inte låta någon behandla mitt barn så och sen betala för det också!?? 
Är det bara jag som är helt dum i huvvet och inte fattar eller har jag rätt?
 
Låt alla vara med. Stötta, uppmuntra och hjälp alla snurrpelle- individualister att rätta sej in i ledet. Öva, nöt och ha tålamod.
I den smutsigaste stenen kanske du hittar en diamant till slut när du knackat och slipat på den tillräckligt länge.
Eller kanske hittar du ingen diamant alls men du kan väl inte kasta den åt sidan innan du gett den en chans?
 
Det finns en annan förening som vi fått kontakt med. 
Chris skrev om detta i sin blogg och då hade hans kollega läst det som har en fru som tränat sporten i över tio år och frågade om det var samma förening.
Det var det inte och han hjälpte oss att få kontakt med hans frus förening.
Världen är liten.
Vi ska dit på söndag förmiddag och träffa dom. :)
Hoppas det kommer att kännas bra för då kan hon säga hejdå till denna förening och börja där i stället.
 
Långt inlägg.
Och så blev klockan tolv. Kanske borde jag sova lite tidigare idag än vad jag gjort dom andra dagarna...
 
Ha det bäst hörrö!
God natt.
 

Inte alls dömande...

Jag blir så himla störd på UnderbaraClara ibland men ändå fortsätter jag att läsa hennes blogg. Why do I do that?
Hon skriver ju himla bra inlägg oftast men så plötsligt kommer det nått jäkla dravvel som man bara känner sån jävla irritation över.
Nu tycker hon att småbarnsföräldrar skiljer sej för lätt och att man borde se tiden an mer.
Men sen hävdar hon samtidigt att det kanske är bäst för vissa... men ändå borde man inte skilja sej så lätt?
Jag tycker att hon har ett väldigt fördömande sätt att skriva på ibland.
Tråkigt när det annars är ganska bra det som skrivs...
 
Hon är inte så gammal men skriver som hon hade levt i 80 år och satt med alla svaren.
Tänk alla stackare som sitter där i sina stugor och känner sej misslyckade efter att man till slut kastat in handduken och lämnat en relation. Och så kommer hon med sina äppelkäcka kinder och med snurpen mun och förkunnar att man minsann kanske inte vågade se tiden an...
 
 
Åter igen skriver jag det jag skrivit innan: Jag tror att alla gör sitt bästa, alltid med dom verktygen dom har.
Om man skilt sej så tror jag att dom allra flesta ändå försökt flera gånger med att få det att fungera.
Om man verkligen inte når fram till varandra och helt enkelt inte kan kommunisera så tycker jag att det är mycket bättre att gå vidare och hitta någon annan som talar samma språk som man själv... Och då menar jag inte samma modersmål som man själv pratar utan att man helt enkelt klickar i kommunikationen med varandra.
Eller så kan man vara helt själv.
För när pratar man med sej själv så får man ju dom bästa svaren... :)
 
Kanske är det så att allt blir jobbigare det första året när man fått barn, jag vet inte. I alla fall så blir allt tydligare.
Dina innersta åsikter om hur saker och ting ska vara, uppfostran, regler, traditioner, tro och övertygelser kommer fram och det blir svårt att trycka tillbaka det när du har ett barn som man älskar så vansinnigt mycket och vill ge det allra bästa och finaste.
När den andra parten gör och tycker nått helt annat blir det friktioner... men sådant ser man inte alltid innan man fått det där barnet som plockar fram allt detta ur ens inre.
När du fött ditt barn så skiftar också din verklighet fokus från dej själv till att se det från en annan synvinkel.
Plötsligt ser du ditt förhållande också från den andra synvinkeln och då kanske du börjar tänka och känna något annat.
 
 
Jag har erfarenhet av båda. Att få barn med nån som det klickar med och med någon som kommunikatonen var helt katastrof med.
I mitt förhållande med mina flickors pappa så hade vi väldigt olika åsikter och vi hade svårt att förstå varandra redan innan vi fick barn. Men när sedan barnet kom och allt som man försökt att kompromissa med och trycka undan inte längre kunde ignoreras var det omöjligt att leva med varandra.
När Sofia var ett år skiljde vi oss och jag flyttade med henne till en annan lägenhet.
Sedan blev vi ihop igen för att försöka en liten stund - jag blev gravid med Sara och så skildes vi igen... Jag levde ensam under den graviditeten och även en stund efter.
(Observera att jag inte skriver här om att den ena eller den andra har gjort fel - vi kan bara inte förstå varnandra och det är ingens fel. Nu har han en annan fru som verkar förstå honom jättebra och jag likaså... Fast jag har en man och inte en fru. ;) Jag och barnens pappa var ingen bra match helt enkelt. Observera också att detta är min åsikt och min sida av denna lilla historia)
 
Jag är väldigt glad över att vi blev ihop igen den korta stunden efter att vi hade separerat första gången för annars hade jag aldrig fått fina Sara men för övrigt så borde jag och deras pappa aldrig ens ha blivit ihop.
Idag med den erfarenheten jag har nu hade jag aldrig skaffat barn med någon som man inte kan förstå eller prata med, men då trodde jag det var rätt och tack vare alla dessa erfarenheter har jag andra verktyg i min ryggsäck idag.
Jag kan lova att vi kämpade oss blodiga båda två för att få det att fungera i dom 6-7 åren vi var ihop - vi kämpar än för vi förstår forfarande inte varandra! :D Att säga att vi borde ha "suttit stilla i våran båt" tycker jag är en förolämpning.
 
 
Jag är helt galet överlycklig över att ha tagit beslutet - två gånger att inte fortsätta förhållandet med mina flickors pappa. Jag borde gett upp mycket tidigare.
Jag tror också att det var det allra bästa för båda barnen.
Efteråt har jag blivit starkare och klokare, mer självsäker och modigare. Det tror jag aldrig att jag hade blivit om jag stannat kvar och suttit tiden an... Jag hade bara slösat bort massa år där jag kunde bygga upp mej själv, finna MEJ, hitta rätt i vad jag ville ha ut av livet, med vem och hur.
 
När jag sedan gjorde det en andra gång så blev det helt rätt. Jag och Chris förstår varandra precis. Inte alltid såklart för visst tycker vi olika men väldigt mycket lika och allt känns så underbart rätt och LÄTT!
 
 
Det är inte alls jobbigt att vara småbarnsförälder nu. Det är jättelätt och har varit det från första stund. Det är också mycket roligare än innan och blir bara mer och mer roligt ju större han blir.
Helt fantastiskt! Så här ska det vara - i min värld! Såhär vill JAG att det ska vara.
Jag njuter av varenda sekund.
 
 
Du lever DITT liv. Det finns en mening med allt. Lyssna på ditt hjärta och din inre röst för du har det inom dej och den viskar till dej det som är rätt.
Säger den till dej att gå så packa då din väska. Säger den att du borde sitta i din båt så gör det men gör det för att DU vill det och för att du känner i ditt hjärta att det är det rätta. Inte för att någon annan dömer dej och pekar finger åt dej att du borde göra dittan och dattan.
Du är unik och du har ett enda liv. Du kan skapa precis vad du vill och få allt du önskar!
Lev.
 

Later...

...på natten

Var på bio med kära maken och så Wolvorine filmen. Jag e trött så jag orkar inte kolla vad den heter på riktigt men jag hoppas ni fattar vilken film jag menar.
Den var bra.

 Gina Tricots reklam har väckt stor uppståndelse.

Jag har aldrig riktigt haft någon åsikt eller brytt mej dom där modellerna.

Nu känns det lite mer nära när man känner den som designat plaggen.
Varför väcker det så starka reaktioner?

Jag pekade ut reklamen för min kära man. Genast reagerade han med att bli generad över att titta på dom, iallafall framför mej.
Jag är väl kanske ovanlig? Och det poängterade han också: Du e inte som alla andra... du verkligen uppmuntrar en till att titta på andra tjejer.
Men jag inser att det väcker starka reaktioner. Man får inte titta på andra tjejer! Det verkar vara en oskriven lag...
Jag tycker modellen är råsnygg och jag störs verkligen inte av att Chris tittar på hennes kropp.
Det finns jättemånga snygga tjejer överallt, men det e ju mej han väljer att komma hem och kramas med. :)
Dessutom har jag själv en snygg kropp och den gillar han att titta på med... ;)



Så vad handlar hela grejen om?
Handlar det om att tjejer tror att om ens kille fick chansen så skulle han dra iväg med hon på reklamenpelaren och att han e tillsammans med henne bara för att han inte kan få en sån som hon på reklamen?

Eller handlar det om att hon inte har kläder på sej? Inte ett knyst har sagts när hon haft på sej kläder som hon visat upp för Gina Tricot. Hon har ju varit deras modell i flera år.
Nu är det plötslgt sjukt ideal?
Vad ska man ha för ideal?
Jag tycker inte hon ser anorektiosk ut, jag tycker hon ser helt normal ut.
Skitsnygg.



Blev det hotfullt när hon tog av sej kläderna?
För visst.. innan har jag också bara sett henne som en vanlig tjej - Gina Tricots modell som dansar till låten kiss me kiss me och jag blev verkligen förvånad över att hon hade sån snygg kropp under kläderna. :)
Plötsligt var hon inte så himla vanlig längre...

Vad har ni för åsikt?


Oops. I have a bikini on...