Naiv obotlig optimist

Som vanligt så var jag naiv och trodde att allt skulle va en liten baggis - jag skulle liksom skutta in där på sjukhuset och sen dansa ut efter några timmar, utan besvär och känna minsta lilla.
Så blev det ju inte så klart. En operation är ändå en operation hur liten den än må vara.
Jag fick kiss-kramp (så klart) och kunde inte kissa vilket var ett måste för att få bli utskriven, så det blev sen eftermiddag innan jag fick åka hem.
Att gå till bilen var inte direkt nån dans heller och att komma in i bilen var väldigt svårt.
När jag kom hem somnade jag direkt och sov till sena kvällen.
Jag hade inga problem med att somna till natten sen heller och sov som en stock.


Hela lördagen var jag också jättetrött och ville helst bara ligga ner hela tiden.
Jag har haft ont i ljumskarna och när jag går mycket så får jag ont.
Jag är också fortfarande väldigt matt och trött mest hela tiden.
Jag fick med mej massa värktabletter hem och tänkte att det var lite väl många men jag har behövt ta en del tabletter.
Idag har det känts lite bättre. Vaknade och hade inte ont, men fick ta tablett efter att jag varit och handlat. Tog med mej Sara och Sofia som assistenter och gick bara runt och pekade på vad vi skulle ha och så plockade, packade och bar dom allt. :) Så skulle man alltid ha det... :-D
Att få igång att gå och kissa har också tagit sin tid. Idag först känner jag att jag blir kissnödig. Dom andra dagarna har jag mer bara känt ett tryck, att man e "full" i magen. Mycket märklig känsla.

Den obotliga optimisten får helt enkelt bara dra täcket över huvet och lugna ner sej lite... Japp! Wish me luck!

Operation för att slippa kissa ner sig

Ja. Då är det äntligen dax efter över 20 år med inkontinensproblem.
Nu tar jag upp sånt som man inte får tala om för att det är ett kvinnoproblem och vi tjejer får inte bajsa, kissa, lukta - nått annat än blommor och parfym. Vi får inte vara håriga, ha feta magar, celluliter eller märken nånstans, inte ens efter att man fött tio barn.
När man går till läkaren och säger att man har problem med att man kissar ner sig när man hoppar och nyser så ber dom en bara att göra knipövningar. Så får man gå hem och knipa. Sen går man tillbaka och säger att det inte hjälpte och då får man höra att man kniper fel. Gå hem och knip rätt.
Och så går det tjugo år.
Problemet blir värre och värre men du är ju kvinna - lite får man väl stå ut med!
Till och med när jag till sluuuuuut efter denna evighet äntligen fick komma till utredning så säger sköterskan att ja, så är det mer eller mindre för alla.


Efter oändliga prover, undersökningar och tester fick jag då till slut beviljat att få göra en operation och igår var jag på Östra  och fick träffa läkaren som ska utföra operationen och skriva in mig - men först innan det gjorde dom blodprov, urinprov, tog blodtryck, gick igenom en hel hälsodeklaration och undersökte mig med lupp - igen, för tjugonde gången.


Så... På fredag sker det. Kl nio ska jag va där och sen ska jag väl förhoppningsvis slippa detta besvär.
Sen ska jag vara sjukskriven i två veckor. Inga lyft och inga hopp.
Äntligen! Det e nästan så att man inte kan tro att det e sant, att det kommer att ske nått så jag ändå inte får min operation.
Det e sjukt att man i Sverige på två tusen talet ska behöva gå runt med ett problem så länge utan att få hjälp.


Munkavle

Varje gång jag har gått in i något nytt så har det tillkommit nya läsare på min blogg. Varje gång jag avslutat ett projekt har det även fallit bort läsare som kanske mest var intresserad av att läsa om just det som jag avslutade. När jag gått över till att skriva om nya saker så har dom slutat läsa.
Folk googlar på saker och snubblar in på min blogg. 
Just nu skriver jag mycket om träning, att jobba som pt och företagets namn som jag jobbar för och då har många hittat hit när de sökt på relaterade saker. 
 
Det är himla kul med nya läsare och jag välkomnar alla nya! Fortsätt läsa. :) Kommentera gärna, fråga, gör bloggen levande.
Jag svarar på det mesta, även det negativa och tar inte bort kommentarer från min blogg. Skriver man någonting helt galet (enligt mig) eller väldigt otrevligt så får du dock vara beredd på att jag skriver ett inlägg som alla kan se där jag svarar på det du skrivit. 

Det är inte alltid lätt att leva upp till massa förväntningar som kommer när man uppnår saker som andra kanske också önskar uppnå.
Jag blir en förebild och beundrad men också kritiserad, mött av avundsjuka och ifrågasatt.


Plötsligt förväntas jag vara på ett visst sätt. Människor har en inre bild av hur det "ska vara" och när man inte är på det viset så skapar det ilska, frustration och massa känslor.
Jag känner igen det från när jag jobbade med Mary Kay - och speciellt när jag blivit sales director och låg högt på försäljningslistan och tog massa ringar. 
Ibland kände jag att jag aldrig fick känna negativa känslor, jag skulle bara vara glad, tacksam och inspirerande.

Men jag e människa som alla andra. Inget mer och inget mindre.
Jag e full med brister och fel men har också massa talanger och egenskaper som är bra.
Några tycker att jag är helt fantastisk och beundrar mej väldigt mycket. Andra hatar mej och blir superirriterad på allt jag skriver, gör och varenda bild jag lägger ut. 
Det är okej det med, även om jag inte själv förstår idén med att fortsätta att läsa en blogg som bara irriterar en. Jag har själv läst sånna bloggar ett tag men sedan slutat. Dom tilltalade mej inte helt enkelt så då slutade jag.


Jag är jag.
Sån här är jag men bara till viss del - för det finns ett helt hav av andra saker som jag aldrig nämnt i denna blogg och som jag aldrig kommer att göra heller.

Det finns massa andra bloggar som skriver bara om positiva saker och som bara vill inspirera och visa allt från den ljusa sidan.
Det här är inte riktigt den bloggen.
Jag skriver om alla känslotillstånd eftersom jag skriver nästan varje dag. Ibland e jag trött. Ibland e jag superglad och pepp, ibland e jag ledsen.

Så vad vill jag nu då med hela det här långa utlägget?
Jo, bara lägga fram det på bordet helt enkelt så att jag slipper känna att jag har munkavle.
Jag bara skriver rakt upp och ner utan hänsyn till nånting, rakt ur hjärtat.
Läs om du vill eller låt bli.

Det blir inte bättre än så här tyvärr.
Och det blir inte heller sämre - tur va?

Grattis!

Har baksmälla från hell.
Skallen bankar, mår illa... :-((
Men det var trevligt igår.
Ska samla in lite bättre bilder senare som andra tagit, men bjuder på några få som jag tog själv.





Lonkero!!




Min vän Jussi 



Papsen


Obligatoriska knäppgök-bilder med syster


Cyklade hem med fina cykeln och skorna hängandes på styret. :)

Att fylla fyrtio

Jahapp. Då e man fyrtio.
Vad innebär det då?
Händer det något revolutionerande då?
Blir man en helt annan människa då?
Eller får man fyrtioårskris?

Kanske? Jag vet inte riktigt. Märker man sånt själv eller e det bara andra som märker det?

I våran familj tycks majoriteten få en cykel när dom fyller jämnt. Så även jag. Denna blev det. Nöjd. :-D Tack så hemskt mycket till alla som var med och skramla till den!
I love it!
Ska bli kul med fest på lördag!

Vad jag däremot märker själv som har förändrats är att jag inte tar nån skit längre. Inte en millimeter.
Trivs jag inte så går jag. Tycker jag inte att nått går rätt till så säger jag det direkt.
Jag slösar inte massa tid på att jönsa runt längre. Vilken waste med tid.
Det finns så många människor som bara går runt och vantrivs, mår dåligt och inte vågar säga ifrån. Så var även jag. Man vill ju inte vara till besvär och jobbig.
Men andra människor har ju inte alls problem med att köra över dej eller behandla dej på nått sätt som du inte gillar, så varför ska man bara ta emot?
Nä mitt prio nu är att skapa det bästa livet för mej och min familj just nu.


Jag bestämde för exakt ett år sedan att jag ska utvecklas och växa. Jag skulle göra saker jag var rädd för. Gör man det så utvecklas man och man får större självförtroende. Får man större självförtroende så kan det även leda till större självkänsla.

Kanske kommer vissa på vid 40 att man vill ha en förändring i sitt liv på nått plan och så börjar man söka efter det?
När man utvecklas så förändras man och när man förändras så kan man mötas av motstånd från andra. 
Kan det vara så att det är passande då att tycka att denna person som ändrats har fått en "kris"?

Tack svärmor och svärfar för presentkortet, tack Linda och Andreas för vin och gottigheter och tonvis med kläder till Astor och Eskil!
Tack mostrarna för massa pengar och tack mamma för ÄNNU mer pengar!

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag känner mej lyckligare, starkare, mer självsäker och lugnare.
Om det beror på att jag nu vågar säga ifrån eller att jag utvecklats eller att jag blev siffran 40 år kan jag inte svara på.
Det kanske är allt det på en och samma gång. 

Kram till er!
Grattis till mej!

Typiskt mej

Det är jag i ett nötskal.
Jag blir alltid fruktansvärt lat dagarna innan nån ska komma på besök och så förfaller huset.
Sen så orkar jag inte ta tag i städningen förrän typ kvällen innan eller precis timmarna innan! Knasigt.
Så har det även varit denna gång. 
Vi röjde lite igår men idag har jag sprungit och städat. Sen orkade jag inte handla igår utan tänkte att jag gör det sen när kusin ett kommit. Men när jag började granska innehållet i tomma kylskåpet kändes det sådär att gå och handla så mycket med en gäst.
Vad gör jag då? Jo men dom öppnar ju affären sju så då åkte jag ner då och handlade hur mycket som helst när Sofia passade Eskil och Astor. Snälla Fia <3

Eskil stod utanför vårat sovrum och ropade mamma kvart i sex! :-/
Chris åkte till jobbet tidigt för han håller i vakteriet över the Foo (stavas det så? Ett pojkband i alla fall) som skulle till radion på morgonen.

Japp! Bara att fortsätta med tvätt och städning. Är väldigt trött... :-/ Kvart i sex e inte ok Eskil! Det tycker han inte ens själv eftersom han var helt slut redan vid nio. Tio la jag honom och han somnade som en stock! Tack för den. Sov på morgonen istället lilla fis! :-D




40

Här om dagen sms:ade jag med min kusin och så skrev jag: "Fattar du att vi e 40?? Helt sjukt ju! Hur fan kan vi va 40??"

Idag blev jag påmind om hur gammal jag är igen.
Min syster var här och passade barnen medan jag var hos läkaren. Men innan jag åkte dit berättade jag om nostalgitrippen som jag hade fått tidigare när jag såg en repris på tv idag på en melodifestival som sändes för tjugo år sedan! Herreys vann då! Det måste va 1984... fortsatte jag och så kom jag på att 84 var 30 år sen - inte 20!! 

Men jag minns det som det var igår... Hur kan man minnas nått så tydligt som hände så länge sen?
Trettio år är väldigt lång tid faktiskt!


Jag förstår nu vad dom menar när gamla människor säger att dom inte känner sej som sin ålder.
40 låter så himla vuxet och ordnat och moget. Typ allt jag inte är.
Jag e raka motsatsen: helt barnslig och oordnad och inte det minsta "vuxen".
För jag vet inte ens vad det betyder. Hur e man när man e vuxen?


Ibland känns det som jag flummar runt och leker mamma, pappa, barn.
Som om jag var ett barn som försöker göra vuxen-saker fast jag egentligen bara vill dansa omkring i guldskor.
Ibland har jag ingen aning när alla ansiktena vänder sej mot mej och dom vill ha svar.
Vadå? Ska JAG veta, bestämma, kunna och styra?
Okej...? Men JAG vet väl inte??
Men så gör jag det ändå... Jag tar av guldskorna och chansar hejvilt.

Det känns som jag har kommit undan med det ett bra tag men nu när man blir 40 så ska man liksom kunna det där på riktigt och inte på låssas. 
Läskigt.

Det låter också himla trist och långtråkigt.

Nä. Guldskorna tänker jag spara. Vägrar att slänga dom! Jag får väl ha dom i garderoben och ta fram dom då och då.
Jag får hitta ett eget sätt att vara 40 på.
För 40 kommer jag ju bli.

Diggiloo diggilej på dej!
Dax för sängen nu, så då säger jag hej!
(Rim och ramsor e väl tillåtet när man e en gammal tjej?? Höhö! :-D)

Våran kväll

Vi är verkligen inte bortskämda med att vara barnfria. 
Vi gör aldrig nånting bara jag och Chris men idag gjorde vi det tack vare att min systers pojkvän Staffan kom och var barnvakt. 
När Chris slutade jobba som ansvarig på Mässan fick han presentkort på heaven 23 på deras berömda räkmacka. 
Så vi bestämde att vi skulle dit och äta den idag. 
Men jag överraskade Chris med att ta med honom på bio först.
Han blev väldigt överraskad och glad.
Det blev Bilbo 2, filmen han väntat på att få se ett år. :)


Jag köpte godis. Det var inte igår man åt det...!
Och det var väldigt gott! :-9
Filmen var jättebra! Jag tycker att den var bättre än den första. :)

Efter bion knatade vi bort mot Gothia och ungefär där märkte jag att min klack på mina fina vintage-stövlar hade lossnat! :(
Lyckades på nått sätt ta mej fram och så åkte vi glashissen upp till våning 23.



Sen blev det den berömda räkmackan.





Jag orkade äta halva!
Chris tyckte den var ljuvlig och slukade sin. Sen åt han min halva med! :)

Jag drack vin! Och eftersom jag aldrig gör det så blev jag lite lullig.


Åt även glass och sorbet till efterrätt!
Idag var första gången jag unnade mej gott sedan augusti- september när jag började med LCHF.
Förra gången jag körde Low carb hade jag en unnardag varje månad men den här gången har jag varit väldigt strikt.
Kanske för att jag den här gången haft mer att gå ner...


Efterrätten var dock inte den största jag sett... :-D



Utsikten är inte den sämsta direkt från 23:e våningen! :)



Men så var det dags att gå hem men först tog vi en tur bort och kikade på hummern som finns i lobbyn och som är en liten maskot. Han e 25 år gammel tydligen. :)



Och när vi var på väg ut var det en utställning med jättefina julgrupper precis vid utgången!
Blev inspirerad!



Vägen till bilen med lös klack var väldigt lång... :(
När vi kommit halvvägs så var nästan hela sulan av!
Jag fick rota i väskan efter nått att knyta fast allt med och jag hittade Astors dregel-haklapp som fick bli räddaren i nöden! :-D



Sexy!
Typiskt mej... Om det ska hända nån så e det väl mej såklart! 

När vi kom hem hade pappa och Heidi kommit dit också. 
Pappa har åkt från Kiruna idag och plockade upp Heidi från Uppsala på vägen.
Har suttit och pratat med pappa halva natten. Två nattugglor!

God natt!
 

Jag

Under kategorin JAG kan du läsa om mej, hur jag är... Eller hur jag har försökt att beskriva mej. Varför skriver jag det nu då? Jo, för där har jag många gånger beskrivit hur jobbiga, tragiska och sorgliga saker får mej att tappa allt.
Alla blir ledsna jag vet, men jag har förstått att min "ledsenhet" inte är som alla andras.
Jag undviker så gott det går att utsätta mej för att höra på sånt. Jag undviker nyheterna på tv:n tex. 
Och när folk lägger upp hemska inlägg på Facebook tar jag genast bort det så jag slipper se det innan jag läst det. Man kan liksom ana att det är nått tragiskt och då raderar jag inlägget direkt.

Ibland råkar man se, höra eller läsa nått ändå. Ibland av misstag, ibland hinner man inte byta kanal, ibland tittar man på ett bra program eller läser nått som plötsligt får en vändning och dom berättar om nått hemskt. Då hinner jag inte skydda mej och så är det kört.

Men så illa kan det väl inte vara? är det många som sagt och skrattat lite.
Jag har också fått höra att man måste ju se på nyheter för att hänga med i världen! Man blir ju helt korkad om man inte följer med i vad som sker runt omkring.

Men så illa är det. Faktiskt, helt utan skratt. Helt allvarligt.
Det är inte det minsta kul, nej det är jävligt jobbigt och som ett stort handikapp.
Det påverkar hela mitt liv. Jag kan inte sova, jag mår jättedåligt och tänker på det hemska hela tiden. Det tar upp hur mycket tid som helst och får mej att bli väldigt nedstämd.

Nu har min kusins väninna dött. Jag skrev om henne en annan gång, för kanske åtta, nio månader sedan då hon förlorade sitt barn i rs virus.
Innan barnet dog fick hon veta att hon hade cancer och nu har hon också dött och lämnat efter sej två andra barn och man.
Och hon hade cancer i magen... Och jag har ont i min och tankarna bara speedar iväg!

Jag har aldrig träffat den här tjejen. Det var min kusins vän som jag bara hört om nån enstaka gång och jag vet inte ens hur hon såg ut, men jag gråter så fort jag tänker på det.

För tio år sedan var vi på min faster merjas stuga i Dalsland. Min andra moster var där också och berättade om boken "Pojken som kallades för Det".
Det hon berättade var vidrigt. Än idag kan jag må dåligt av det som hon berättade för självklart läser jag inga såna böcker själv, då skulle jag väl dö.
Det här var tio år sedan... Nu har det gått en vecka sedan min kusin berättade att hennes vän gick bort...

Ja ni förstår. Om jag i tio år mår dåligt över nån bok som nån annan läste, hur länge ska jag nu tänka på det här?
Är jag ensam om det här eller finns det fler som är såhär skruvade som jag?
Det finns ingen off-knapp på mej, jag kan inte stänga av. 

Klockan är halv tre... Typiskt. Måste försöka sova. Och sluta tänka... 
Hallå? Ge mej en off-knapp!



Födelsedagen

Jag blev lite firad trotts allt. :)
Av Lotta fick jag ju brickan och sen kom Åse med familj och av dom fick jag jättefina långa raggsockar med rosetter. :)



Vad glad jag blir att man tänker på mej!

Sen kom min gubbe kom hem med en fin bukett med blommor.



Tack för idag!
Kram.


2013-11-13

I morse blev jag väckt med sång och kaffe på sängen.
Det var trevligt. :)

Vid tio hade de stora kidsen gått till skolan så då tog vi på oss och gick ut i det fina vädret.
Det var himla kallt men solen sken och det var härligt att få komma ut.
Eskil njuter som bara den när han får komma ut. Han blir som förbytt, skrattar och springer runt helt salig.





Astor somnade i vagnen och efter våran lilla promenad så gick vi till lekplatsen och bakade sandkaka.



Vi bakade säkert tjugo och efter varje bakad så skulle vi sjunga Ja må hon leva till mamma och hurra.


När vi precis kommit innanför dörren så knackade grannen Lotta på med sin son Einar och så fick jag paket! 
Så himla gullig är hon den där grannen. Bättre finns inte! Helt sjukt gullig människa. I love you Lotta!


Världens finaste bricka fick jag!
Tack.
Jag blev helt superlycklig.

Nu sover Eskil men inte lilla Astor-pastor. Han ligger här i min säng och predikar bredvid mej. Men han sov ju nästan en timme ute så det e ju inte jättekonstigt...

Ha en bra dag!




Grattis

...till mej.
Idag den 13;e november fyller jag 39 år.




Stor familj

Jag har många barn men det känns inte som att jag har det.
Oj har du SÅ många barn säger dom allra flesta och sen: Ja då har du att göra.

Men jag har inte SÅ mycket att göra. Jag har hur mycket tid som helst!
Uppenbarligen eftersom jag tex kan blogga så mycket som jag gör tex.


För att det ska fungera handlar det för mej om planering och att välja bort vissa saker.
Det jag väljer bort har jag skrivit om innan..

Jag är noga med att alla ska vara lugna.
Skriker man och springer och busar så bryter jag det direkt.
Det är ohållbart att ha fyra barn som springer och skriker, hoppar i soffor och kastar saker. 
Barn måste röra på sej och få springa och hoppa men då gör vi det ute. 
Sara har också enormt behov av det, därför har hon också så många aktiviteter som är fysiska. 
Inne leker vi lugna lekar.

Alla säger också att jag är väldigt lugn vilket förvånade mej i början för när jag var yngre var jag verkligen inte lugn. 


Jag var som Sara som hade stort behov av att röra mej, jag var rastlös och hade hemskt temperament.
Men jag har förändrats. Jag har inga problem med att prata om svåra saker men jag gör det mer tålmodigt och lugnt.
När nått barn blir arg så blir jag oftast inte längre arg eller provocerad. Självklart blir jag det också ibland - oftast när jag är trött eller ur balans -men jag gör alltid mitt yttersta att försöka vara lugn, ta ett steg tillbaka och räkna till tio när nått barn får ett litet utbrott.
Sen försöker jag också ge ett alternativ till skrik. "Säg mamma hjälp - inte skrika" till exempel och samma till dom stora fast då formulerar jag mej på ett annat sätt.


Jag försöker också uppfostra alla barnen att kunna leka och roa sej själva en stund. Jag leker mycket med dom men jag har fyra barn och ibland när jag ägnar ett barn tid måste dom andra kunna roa sej själva då. 

Jag vill att de ska bli självständiga.
Istället för att serva så ger jag dom hjälpmedel som tex att hämta en stol så att de når och inte ta ner själv och ge.
Till dom stora gör jag likadant. Jag kan tex hjälpa att ta fram ett telefonnummer men dom får ringa själva.

Jag försöker att hindra mej när jag tänker säga nej och vänta en stund innan jag tar bort något som jag uppfattade som "farligt" eller dumt i första ögonblicket. 
Oftast går det bra. Istället för att ta bort saken som är "farlig" eller olämplig går jag istället dit och undersöker saken tillsammans med barnet och så tittar vi på den en stund tillsammans innan vi lägger bort den.
På så sätt blir det inte bara NEJ! utan en känsla av att man fick, men med lite övervakning och hjälp av förälden.


Men nej är också viktigt att lära sej.
I verkligheten kan man inte få allt eller göra allt. På mitt jobb ser jag att många föräldrar idag har enorma svårigheter med att säga nej eller att bestämma.
Dom får ångest och tycker synd om sitt barn så fort det skriker och gråter och så ger dom med sej.
Man gör sitt barn en otjänst genom att ge med sej och låta sej manipuleras.
Dom barnen får stora svårigheter i samspel med andra, både andra vuxna och vänner.

Tänk dej det här:
Ditt barn skriker med tårar i ögonen: JAG VILL! DEN ÄR MIN! Ditt hjärta brister och du ger barnet det den vill ha.
Du orkar inte. Äh! Skit i det! Ta den då...
Efter en stund kommer grannens unge Stina på besök och leker. Snart vill Stina ha samma leksak som ditt barn och skriker: Jag vill! Den är min! Tårarna sprutar. Hon rycker leksaken ur ditt barns händer, för vadå då? Hemma hos henne ger dom alltid med sej och hon får alltid det hon vill ha.
Hennes mamma och pappa tänker: Äh, skit i det! Ta den då!
Brister ditt hjärta för Stina?
Svar nej, du tänker, fan vilken jobbig unge, bara rycker saker ur händerna på nån annan!
Och nästa gång är ditt barn hemma hos Stina. Och vad tror du händer där?


Jag gör också en miljonfemhundrasextionio fel hela hela tiden men jag försöker hålla fokus på det som jag lyckades med och hålla mej positiv. Sen försöker jag göra bättre nästa gång.

Så här tänker jag om mitt sätt att uppfostra mina barn idag.
När Sara och Sofia var små var det helt annorlunda. 
Då var jag inte lika närvarande. Jag var inte så medveten heller om vad jag gjorde och hur jag tänkte utan tog saker som dom kom.
Nu tänker jag flera steg längre och funderar på vad konsekvenserna blir av allt jag gör och försöker handla därefter.
Då när flickorna var små så var jag också en helt annan person.
Men det kan jag skriva om i ett annat inlägg.

Hej på dej!

Jobbig dag

När man e trött efter en vecka med sjuka barn och man själv varit kass e man inte den roligaste att umgås med tror jag bestämt.
Idag var jag himla grinig och trött, ville inget hellre än att ha egentid men Astor ville inte alls samma sak som jag.
Vid tolv somnade han till slut och jag som varit helt färdig hela kvällen sitter och ugglar ännu för ibland måste man bara få den där tiden för sej själv.
Speciellt efter att man har varit sjuksköterska dygnet runt.


Imorgon ska jag försöka röja i kaoset.
Måste få lite struktur.
Får jag det i hemmet får jag det även i mitt liv.


Imorgon ska jag komma ut lite på loppis i alla fall så det ska bli skönt att få komma ut och bort lite.


Jag är ingen baka-bullar-vara-hemma mamma helt enkelt.
Jag älskar att vara med barnen och jag älskar att vara hemma men jag skulle behöva en eller två jobbdagar.


Hoppas det känns lite bättre efter loppisen imorgon.

God natt!

God morron!

Idag är det helt tomt och blankt på agendan.
Guuuud så skönt. Inga måsten, inga barn som ska skjutsas till träningar, möten eller sjukgymnaster.
Idag ska jag bara vara.

Började dagen med att bära ut stolen och fixa där ute.
Det blev himla fint:


Fixade lite på hyllorna också som jag har på väggen bredvid men det fattas några blommor där, ska kika på några billiga sen:



Lite murgröna eller nått kanske. :)

Jag är himla nöjd med mina stolar också. Det krävs som sagt några strykningar till men det får jag fixa ikväll kanske.
Är ju himla sugen på att fixa stolsdynorna direkt men vi får ta en sak i taget....


Kökshörne-renoveringen står stilla.
Det är så himla stökigt.
Typiskt mej att börja måla om möbler samtidigt som det är kaos! :D 
Verkligen SÅ typiskt mej!!

Astor sover fortfarande! Klockan är elva! :-/ Han har varit kinkig på kvällarna och somnat jättesent två dagar i rad så han är väl trött...


Eskil och alla barnen sov till kvart i nio igen! 
Dom stora barnen började halv tio. Gött. 
Känner mej utvilad! :)
Sara var jättegullig i morse. Hon tog upp Eskil ur sängen, bytte han nattblöja och så gjorde hon en macka till honom till frukost! :)
Sen ville han ha en till som han slukade och flingor också!
Nu äter han upp sej igen, när han var sjuk åt han nästan ingenting! Han har blivit smal som en liten sticka och kinderna har sjunkit in. :(
I natt vaknade han och ville ha välling också och det fick han så gärna, så skönt att han äter igen!




Finaste.

Ha det allra bäst!
Hej hopp!

Jag då?

Jag har skrivit om alla mina barn flera gånger och även om min man. Se i kategorierna så hittar du Chris där.
Nu tänkte jag skriva om mej.

Om Jag.

Jag är snart 39 år. 
November den 13:e är jag född.
Nästa år, 2014 tänkte jag fira min 40 års fest med att ha bal! :) Ska bli roligt.
Kan inte tro att det är sant att jag nästan e fyrtio! Hänger inte med över huvudtaget.
Jag känner mej ofta som en femtonåring som leker mamma pappa barn. Vad håller jag på med liksom?


Att beskriva sej själv är himla svårt.
Jag är rätt paradoxal.
Det första ordet jag kommer att tänka på är naiv eller godtrogen.
Jag tror alltid gott om alla, även om dom värsta. Det måste finnas nått gott nånstans där långt inne, tänker jag och ingen vill nog vara ond egentligen. Då är han antingen ledsen eller skadad.
Efter några hårda smällar har jag ändå börjat ifrågasätta hur det egentligen kommer sej att människor gör som dom gör och har blivit lite mer på min vakt.

Samtidigt som denna egenskap är rätt korkad att vara så väljer jag att se det från den positiva sidan. Det är väl ändå ganska fint att alltid tro gott om alla, tills dom visar motsatsen.


Jag är också rätt slö i hjärnkontoret. 
Ibland e jag som en gammal dator som tuggar och tuggar och det där timglaset som bara snurrar runt och det händer aldrig nått.
Mycket har säkert med utbrändheten att göra men jag har alltid haft den egenskapen. Ibland förstår jag helt enkelt inte. Hjärnan tar inte in informationen, den stänger av.
Ibland fastnar jag med blicken i horisonten och kan stirra rätt fram hur länge som helst. Ser säkert ut som jag e lite halvt hjärnskadad. :-D

I nästa stund är jag superskarp. Jag kan berätta om något och rabbla fakta som en väldigt mycket nyare dator eller vara snabb med repliker och skämt.
I alla jobb som jag har haft blir jag oftast tilldelad de svåraste jobben, när något går fel eller svåra samtal tex. och folk rådfrågar mej när ingen annan vet.


Så där är jag också väldigt motsägelsefull. Ena gången är jag helt pucko och andra gången totala motsatsen.

Jag är en eftertänksam person.
Jag måste få tänka en stund på vad och hur jag ska lägga fram saker. Skrift passar mej utmärkt. Där får jag tänka i lugn och ro på hur jag ska formulera mej.
Spel som Wordfeud passar mej bra för där kan jag tänka länge medan spel på tid får mej helt blockerad. Jag förstår inte frågan för jag ser bara tidtagaruret.
Gillar inte att tävla. I alla fall inte när det gäller på tid av just den anledningen. Jag ger mej direkt: äsch, du kan få vinna... Det är liksom ingen idé. Jag vet att jag kommer att förlora för att jag blir så himla stressad.


Dom som har känt mej länge beskriver mej som väldigt stark.
Efter varje käftsmäll reser jag mej alltid och kommer upp igen. Ibland kan jag bli svag och nedslagen och det kan ta tid men till slut tar jag mej upp på benen igen.
Eller så kanske det bara är finsk envishet, vad vet jag? 
Hur som helst så lägger jag mej inte. Jag ger fan inte upp, det går inte - jag kan inte ge upp även om det är helt kört. Även efter att alla andra säger: Men hallå, lägg ner nu!
Därför har jag också så himla svårt för orättvisor. Jag måste få upprättelse annars gnager det i bakhuvudet resten av livet.
Som det där med mobbningen på mitt förra jobb och min förra chef. Det är fan inte rättvist! skriker mitt huvve hela tiden, man ska inte få komma undan med sånt!
Jag kommer ju aldrig få nått förlåt, eller ett erkännande att dom gjorde fel. Det kommer jaga mej till graven.

Smal som en speta en period efter att jag slutade på mitt jobb där dom var helt bombade.

Tur jag har himla mycket humor.
Vi skojar och skämtar varje dag jag och min man. Jag gillar att skoja och skratta mycket med mina vänner och jag skojar med mina barn också hela tiden på olika sätt, anpassat efter deras ålder så klart.
Jag är ganska glad, jag ler mycket - speciellt mot mina barn och positiv.
Jag bjuder gärna på mej själv och folk kan få se mej hur som helst, jag måste verkligen inte vara piffad och snygg hela tiden. Majoriteten av tiden är jag inte alls piffad över huvudtaget, jag e himla lat och orkar sminka mej max en dag i veckan men sen på kvällen orkar jag inte tvätta bort det! :-/




Men jag gillar att piffa till mej också.
Jag älskar kläder. Följer dock inte det senaste modet slaviskt utan har min egna stil.
Jag skulle vilja göra nagelförlängning igen men det är inte så praktiskt med små barn och kanske inte så praktisk med löshår heller men nu kände jag för det ändå.

Åter igen paradoxalt.
Ena stunden e jag tipp topp och sen kommer jag i målarbrallorna och en tofs på huvet och gräver i grannens rabatt.



Jag har många vänner som är helt fantastiska och jag har en enormt stor släkt på både mammas och pappas sida. Jag har typ 40 kusiner och jag har ju en ganska stor egen familj. Nu har jag även en ny familj genom Chris som jag tycker så mycket om!
Jag är omtyckt av dom flesta men ändå känner jag mej ofta väldigt ensam.
Det finns en tomhet och ett hål i mej som är svår att fylla och jag kommer kanske alltid att känna så för jag har känt så så länge jag kan minnas. I ett fullsatt rum kan det kännas som jag är där helt själv.

Jag har svårt att be om hjälp. Jag har alltid fått klara mej själv så när någon hjälper till blir jag helt förvånad och jag tar det verkligen inte för givet. Jag tror också alltid att det är tillfälligt att den personen erbjuder hjälp.
Jag räknar inte med någon, mer än mej själv. Om det ska ske så är det upp till mej själv.


Däremot ser jag alltid till att man kan räkna med mej. Jag håller alltid det jag lovar. Får enormt dåligt samvete om jag inte kan hålla nått som jag sa att jag skulle. 
Jag kan hålla tyst om saker, men jag kan inte ljuga. Jag är som Sara, helt oförmögen att ljuga. Har inget pokerfejs över huvudtaget!
Så berättar man nått för mej så stannar det här, men blir jag konfronterad och man frågar mej "är det såhär..." så avslöjas jag tyvärr av mitt kroppsspråk..

Jag är också väldigt snäll.
Om mina vänner uttrycker att dom behöver nått så ställer jag alltid upp och försöker att hjälpa till att de når det dom vill ha eller behöver.
Jag älskar att överraska med presenter och att bjuda på saker. Det är jätteroligt!
Jag älskar att skämma bort andra. Däremot är jag himla dålig på att själv ta emot saker eller bli överraskad. Jag blir självklart jätteglad och tacksam men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.


Jag är nog en rätt bra mamma.
I alla fall känner jag oftast inget dåligt samvete för hur jag är som mamma, även om det också händer ibland. Jag är ganska säker i min mammaroll. Kanske för att jag har jobbat med det så länge, läst om det och gått på en miljon kurser.
Jag ser det oftast såhär: Jag gör mitt bästa och jag tycker att det är väldigt roligt att vara med dom. Jag har mycket tålamod och ork när det gäller dom. När jag och Sara och Sofias pappa gick i sär var jag väldigt trött och frågade min faster Arja hur man skulle orka. Man måste orka sa hon och det har fastnat. Det är mina barn, jag måste alltid orka. Dom kommer alltid först, dom är prio ett - finns det ingen ork så sparar jag allt till dom och skiter i resten. Jag älskar att upptäcka saker tillsammans med dom och tar mej tid till att låta dom ta det lugnt. Barnen verkar må bra, vara glada och harmoniska. Mer än det begär jag inte.


Jag är helt sjukt lat men jag är också galet flitig. Motsägelsefullt igen.
Ja, jag skiter i att va flitig på det som är tråkigt och är väldigt flitig på det jag tycker är roligt. Som att umgås med barnen, surfa, inreda mm. :)
Medans nån annan kanske känner att dom måste slänga in disken innan vi går ut så skiter jag i den och går ut direkt med Eskil. 
Eller så går jag och lägger mej och vaknar till värsta diskberget, men det tar jag. Jag e i alla fall pigg! :)

Ibland så älskar jag att städa och hålla efter och njuter när det är fint, men ibland orkar jag inte och väljer att skita i det och så får det se ut som fan. 


Jag älskar inredning och att skapa.
Alla våra möbler i alla rum är begagnade förutom i Sara och Sofias rum och sofforna och mattan i vardagsrummet.
Har målat om varenda möbel och fått skapa ett hem som passar min stil (tack Chris). 
Vi har också renoverat en del i våran egna långsamma takt. 
Inredning och möbelrenovering är min största hobby.

 
Jag är intresserad av psykologi.
Jag har läst mycket om ämnet, dels i skolan och dels privat.
Jag har också gått många år i terapi och det är den bästa investeringen i mej själv som jag någonsin gjort.
Rekommenderar det till alla!
Man behöver inte vara kocko för att gå till en psykolog. Där lär du känna dej själv, får verktyg att hjälpa dej att lösa problem, du utvecklas och lär dej även att förstå andra.


Jag strävar alltid efter att vara förstående och tolerant.
Jag lyckas ofta och ibland inte.
Kärlek övervinner dock allt. Det är mitt motto - vårat motto, mitt och Chris:
Love always 

Att beskriva sej själv är så himla svårt.
Min man sa att jag borde bjuda in gästskrivare i bloggen som skriver om hur jag är. Vilken bra idé kände jag. 
Skulle inte DU som läser kunna beskriva mej?
Skriv och skicka det till mej på Katti.enberg@gmail.com så publicerar jag det här eller så kan du skriva i kommentarerna.
Och Chris - du blir den första som får skriva, det var ju din idé. ;)
Love always! ;)



Dumhuvud

Det blir liksom inte bättre... Det blir värre! :-/
Idag skulle jag hämta min syster på tågstationen och köra hem henne och hennes katter som hon varit och hämtat i Uppsala klockan halv sex. Jag ställde klockan på en timme innan jag skulle hämta henne så jag inte skulle missa det.
Sen glömde jag bort det tills klockan ringde. Och då ringer klockan halv sex när jag typ ska vara där!? 
Jag har alltså inte ställt klockan på en timme innan.
Jättejobbigt att ha det så här. Hjärnan funkar inte. Man blir ju helt mörkrädd för sej själv. :(

Nu har jag fixat tid till att göra hårförlängning. Jag får en del sponsrat i födelsedagspresent av mamma. 
Hon beställde idag så om allt har kommit tills på fredag så har jag lite längre hår då! :)
Ska bli spännande! 

Hej hopp på er, nu ska jag göra te. :)



Rycken vettu, sukskriven...

Älskade rygg, tur man har en men jag har ju ett himla besvär med den...
Jag har diskbråck och haft det i ungefär 25 år. :-D (Glad gubbe för det lät ju helt sjukt! Men det e tyvärr sant)
Jag har lärt mej att leva med det och försöker att inte lyfta tungt och belasta. Då brukar det vara helt okej och det går att leva normalt.
Men när man har små barn så är det lite svårt att låta bli att lyfta och så har man en vagn som ska in och ut från bilen, sen ska man handla och "bara" slänga in dom tunga kassarna snabbt där bak i bilen osv... 

Jag vet inte vad läkaren kan göra, jag vill inte ha mediciner - inte bara för att jag ammar utan för att man blir helt drogad. Fy! Hata, jag är världens sämsta knarkare, förutom när det gäller socker, det har jag inga problem att knarka! :D
Jag har varit hos läkaren hur många gånger som helst. Dom skickar mej i regel till sjukgymnasten som säger att jag inte ska lyfta tungt och så får jag fåniga övningar som jag ska göra hemma och så är det hej då.
Privat har jag sökt hjälp hos en naprapat. Det hjälpte lite kanske. Men så gick jag dit en gång i genomskinliga stringtrosor (ja, självklart av misstag! Typiskt mej, disträ och snurrig - har alltid varit det mer eller mindre) så då tog det slut där. Jag kunde inte med att gå tillbaka igen för jag var helt chock-skadad. Jag fick inte fram ett ord heller för jag tänkte att nu tror han att jag stöter på honom! Och så tänkte jag: vad säger man? "Hoppsan, hoppsan... Vad hade jag på mej idag?" Och när jag väl skulle säga nått så var det för sent. 
Värsta upplevelsen jag varit med om pga min konstiga hjärna som funkar lite när den själv vill.
Massage har jag också "köpt" och det hjälper mot att man slappnar av och då blir det bättre i musklerna i alla fall, som är superspända och kan bli inflammerade av att man spänner sej pga smärtan.
Det är väldigt dyrt bara att gå på massage, man skulle behöva gå flera gånger i veckan, minst en gång i veckan i alla fall. En gång kostar fem hundra spänn.

Just nu försöker jag att låta bli att lyfta så mycket som möjligt. Chris får snällt göra alla lyft och jag står bara och tittar på. 
Inte helt lätt att behärska sej där och låta bli att göra det ändå när man är en envis finne med massa jävlar anamma.
Men han kanske hellre tar det, för alternativet är ju att jag blir sjukskriven och då får han stanna hemma från jobbet. Inte helt optimalt med tanke på våran "såndära månad" som jag skrev om för nån dag sedan... Höhö!

Diskbråcket känns som en molande värk nere i ryggslutet. Den stålar ner över vänster skinka en bit också eftersom mitt diskbråck sitter på vänster sida. Ja, alltså det känns så när det är "bra".
När det inte är bra så hugger det till i ryggslutet när jag gör vissa rörelser. Jag pratar om riktiga hugg, som knivhugg eller ett slag av en yxa kan jag tänka mej. Jag har i och för sig aldrig blivit huggen av nått... :-D
Jag hoppar till och vill helst skrika rätt högt men det brukar jag kunna undvika. Det ser säkert väldigt lustigt ut... Om jag fortsätter att ignorera huggen och inte vilar mej och att undvika lyft i detta läge så får jag som ett riktigt ryggskott. Jag blir sängliggande och kan inte ta mej upp. Om nån drar mej ur sängen så går jag helt krokigt och kan inte räta upp ryggen. Det tar en vecka att bli bra och jag kan inte ens gå på dass själv.

Jag får också ont i övre delen av ryggen för att jag spänner hela ryggen från skinkorna och upp. Det kryper upp i axlarna och sen i nacken och huvet.
Vänster arm och hand är också delvis bedövad för spänningen nyper antagligen någon nerv uppe i axeln.
Så i princip har jag konstant om från rumpan och uppåt, ont i allt förutom benen och högerarmen! :-D
Snyggt.

Jag har gett upp lite på läkarna. Därför söker jag oftast inte någon vård. Det är samma visa varje gång så det känns lite lönlöst.
Men jag får väl gå dit igen och fråga snällt om dom inte kan hitta nått annat alternativ än tunga mediciner och sjukgymnasten... Man kan ju alltid hoppas.
Hoppet e det sista som lämnar kroppen sägs det ju, till och med en söndrig, krokig diskbråckskropp.



Hyrbil

Fan va jobbigt!
Det märkligaste hände mej nyss. 
Vi har lånat en bil medan vi har våran egna inne hos bildoktorn så dom kan fixa våra bromsar.
Så imorse satte jag och Sara oss i hyrbilen för att hon skulle till läkaren och jag vet fan inte hur man startar bilen! Det var ju en vanlig bil med manuella växlar och våran bil är en automatväxlad.
Klockan tickade på och jag blev helt stressad och det låste sej ännu mer.
Jag fick ringa Chris och så fick han komma och ta över och åka ner med Sara istället! :D
Så knäppt!
Men nu när jag suttit här ett tag och funderat så kom jag på hur man gör...
Typiskt mej. Det här är ytterligare en sån grej som jag fick efter att jag blev utbränd. Så fort jag blir stressad - och kanske framför allt när jag är jättetrött i kombination med stress -  så stänger hjärnan av. Precis som den bara vägrar att jag stressar. Det fungerar helt enkelt inte, jag måste stressa ner och ta det lugnt ett tag så kommer det tillbaka till mej efter en stund.
Men det är jävligt läskigt och det känns väldigt konstigt, inte minst inför alla andra som tycker jag är bra skum.
 
Andra konstiga saker jag gjort är att helt plötsligt inte veta var jag är när jag kör bil och vet inte hur jag ska köra för att komma hem.
Dragit på mej byxor och gått ut och sen upptäckt att jag visst inte hade tagit på mej några trosor under. :-/
Börjat berätta nått och sen bara helt plötsligt glömt vad jag skulle berätta mitt i en mening och blivit tyst.
Jag glömmer också allt hemma när jag ska iväg, mobilen och plånboken framför allt. Jag får alltid gå tillbaka och hämta.
 
Jag är väldigt trött idag.
Astor brukar sova hela natten till halv fem - fem på morgonen då han äter, sen somnar han om. Men i natt vaknade han och ville äta flera ggr. Jag la mej också rätt sent eftersom jag somnade på eftermiddagen.
Nu har Astor somnat igen och jag ligger här i sängen och har sand i ögonen.
Jag kanske borde vila lite så min hjärna inte låser sej.
 
Hej hopp säger denna virrpelle!
 
 
 
 
 
 



Okej

Om man är så himla trött... Varför går man inte och lägger sej då?
Dagens fråga...


Tidigare inlägg