kattitingeling

Att ha blivit mobbad sitter för evigt kvar i ditt innersta.

Även när du tror att det är borta så finns det kvar nån stans i en liten vrå i ditt hjärta.

Jag är så glad att jag har fått jobb. Men samtidigt känner jag mej orolig. Tänk om det blir likadant som på mitt förra jobb?

Jag har ju jobbat där lite som vikarie och det verkar som om dom är jättegulliga och trevliga men ändå så känner jag mej småorolig. Chefen här verkar också alldeles fantastisk.

Jag har också bara skrivit på för ett halvår. Jag vill känna på hur det känns. Känns det inte bra så slutar jag efter dom sex månaderna och går tillbaka till timvikariat som innan - det trivdes jag ju med bra, att kunna jobba fritt när det passar mej och kunna tacka ja och nej när jag vill.

Tänk på vad du säger till andra. Vad vill du lämna kvar till människor du mött?

Ord slängs ut ur ens mun som ingenting och man tror att dom flyger ut i tomma intet. Men det finns en människa som står mittemot som mottagare och orden som du tror bleknade och försvann kanske la sej inne i henne och kan aldrig suddas ut.

Torsdag

Jag är så himla tacksam över att jag slipper gå till det där hemska jobbet jag hade innan jag slutade där.
Hemska arbetskamraterna och chefen snarare.
Vilken lycka.
Shit jag har det så himla lyxigt.
Tänk att man får jobba såhär. När man vill. Helt fritt.
Det är så roligt och berikande jobb. Att varje dag få träffa glada positiva tjejer som jag får hjälpa att känna sej vackra genom att de får göra behandlingar eller med lite make up.
Alla är glada och tacksamma. Dom är så snälla och det är jätteroligt att få så mycket positiv respons.
Jag blir alldeles rörd och förundrad. Vilket fantastiskt jobb. Vilket fantastiskt, underbart och harmoniskt liv jag lever nu. Vilken gåva.

Det går nästan inte en dag då jag inte tänker på hur det var på mitt gamla jobb. Nu har dom precis börjat sin arbetsdag... Nu sitter dom och äter frukost... Dom har hela dagen kvar att arbeta... 8 hemska timmar kvar.
Och jag slipper! Å va skönt!
Det var som att tvinga sej att gå till ett fängelse varje dag.
Jag tänker på hur det var att varje dag vara tvungen att gå upp tidigt och stressa iväg.
Jag tänker på alla avundsjuka skitsnackare på det där stället och varje dag blir jag helt överväldigat tacksam att jag slipper leva sådär längre.
Stackars alla som har det så. Jag lider verkligen med er. Ingen ska behöva bli mobbad.
Chefer borde bli granskade mer nogranna och behöva gå igenom tester varje år för att se om de är lämpliga att arbeta som ledare.

Nu är jag fri. Wohooo.
Fasen va gött. :)
Jag blev frisläppt från fängelset och jag skulle jobba med vad som hellst - sophämtning, äldre, plocka skräp ute - any thing 7 -16 på ett kontor stirrandes på en datorskärm men jag hoppas att jag aldrig mer behöver jobba på en förskola med sura, missnöjda, elaka och avundsjuka kärringar.

Nu har jag lämnat min dotter som fyller tio idag på skolan och den stora har gått till sin skola.
Det är tyst och stilla och jag ska gå och lägga mej i min goa säng igen och sova bort en timme. :)
För att jag kan... För att jag lever världens bästa liv. Men kanske mest för att jag e lite trött. :D
Klockan 11 ska jag ha en facial och ikväll blir det make up med 4 glada tjejer som var på hudvårdsklass för två veckor sedan.
Där i mellan ska jag boka lite fler klasser.
Men nu - sängen!




Kram på er alla!

// K

Jag drar ibland upp mobbingen som jag blev utsatt för på min föredetta arbetsplats.
Jag vill att alla ska veta att jag har förlåtit och gått vidare.
Att förlåta är viktigt för DIN skull.

Varför förlåta?

Om jag kan förlåta någon som gjort mej illa blir jag fri.
Det är naturligt att känna sej sårad och arg och kränkt men om man inte släpper det så blir man bitter.
Bitterhet binder en människa och gör dej låst.
Du använder din energi till att tycka synd om dej själv och har svårt att tänka på andra saker.
Du är inte fri.

Ett val

Att förlåta är ett val.
Ibland kan man vara så arg och låst att det är svårt att förlåta - det känns som att det inte går men egentligen handlar det om att man inte vill förlåta.
Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också.
Självklart har man rätt att vara besviken och ledsen, det är naturligt, men om du vill bli fri så förlåt, släpp och gå vidare - för DIN skull.
Du behöver inte bli bästa kompis med den som gjort dej ledsen, du behöver aldrig mer umgås med den personen, inte prata med - och inte ens titta åt den personens håll.

Oftast kan man förlåta efter att den som gjort en illa ångrar det hon eller han gjort mot dej.
I fall där dom som gjort dej illa inte känner någon ånger eller inte ens tycker att dom gjort något fel kan det vara väldigt svårt att förlåta.

Lösning är likgiltighet, att man suddar ut personen ur sitt liv.

Då tänker och agerar man inte längre utifrån en vilja att skada eller hämnas, utan utifrån sin egen självrespekt.

Detta är vad jag försöker göra: Känna likgiltighet över dom som mobbade mej på mitt fd. jobb.
För dom som gjorde mej illa tycker inte att de har gjort någonting fel alls. Tvärt om var det jag som gjorde massa fel enligt dom.

Jag kan faktiskt till och med känna kärlek och empati för dessa människor idag. Nu är jag alldeles uppriktig.
Jag tycker synd om dom för att de är så vilsna och svaga och för att de inte vågar stå emot när en auktoritär person leder på ett destruktivt sätt.
Jag önskar ofta att de ska få känna sann riktig kärlek och bli helade i sina hjärtan.
Jag önskar dom också bättre självkänsla och jag kommer aldrig att sluta tro på att kärleken övervinner allt.

Jag är så tacksam över mitt liv idag och den utvecklignen som jag har fått gå igenom.
Jag är så innerligt tacksam för alla fantastiska människor jag har äran att träffa i mitt liv.
Jag är välsignad med SÅ mycket kärlek, vänskap och människor som bryr sej om mej på riktigt.
Därför tror jag att det som hänt är mej mer och mer likgiltigt ju längre tiden går.
Det bekommer mej inte alls lika mycket.

Däremot ska man inte sluta prata om det som någon gjort mot dej - för jag tror att det kan hjälpa andra som går igenom samma sak.
Att bli tystad är inte desamma som att förlåta.
Att släppa och gå vidare är att förlåta.

Jag fick två val på det fantastiska mötet vi hade.
Antingen skulle jag få en handlingsplan och följa den till punkt och pricka. Om jag INTE gjorde det så skulle ett nytt möte ordnas där vi skulle diskutera min uppsägning. Eller så fick jag säga upp mej själv. Det tyckte min fd. chef var ett bättre alternativ för hon förklarade att det skulle vara mycket svårt för mej att få ett annat jobb om det i papperna stod att jag blev uppsagd.
Personalchefen sa att det skulle kunna finnas möjlighet att diskutera avgångsvederlag.
Jag gick hem och hade redan bestämt mej innan jag gick därifrån. Aldrig mer skulle jag gå dit.
Jag sjukskrev mej i en vecka för jag mådde minst sagt inte alls bra.
Jag låg bara i sängen. Stängde av mina telefoner och ville vara för mej själv.
Nu började min fd. chef sms:a mej och försökte ringa mej flera gånger. Jag vägrade att svara.
Jag pratade aldrig med henne mer efter det utan pratade direkt med personalchefen.
På en helg åkte jag till jobbet och tog mina saker. Jag ville inte träffa dom heller. Vad ska jag säga till dom lixom? Tack för mej? Efter att dom hade baktalat mej så?
Till min arbetskamrat på min avdelning hade dom på den andra avdelningen sagt att dom inte tyckte att hon skulle ringa mej, det fick jag göra för det var jag som hade gjort fel.
Jag fick inte heller lämna nycklar till denna arbetskamrat. Då fick jag åter igen ett sms av min fd. chef där det stod att det INTE var okej. Så jag fick åka och hämta nyckeln från arbetskamraten igen och lämna den till personalchefen.
Det kändes bara som att hon fortsatte att sparka på en även om man redan låg.


bild google.

Innan jag slutade hade jag skrivit massa saker om min chef i min blogg.
Detta tog hon också upp i mötet och sa att jag inte var lojal mot arbetsgivaren. Jag sa att jag kunde ta bort det och det gjorde jag, dum som jag var – det e ju som att riva ut sidor ur sin dagbok och bränna dom.
Varför jag gjorde det var för att jag blev rädd. Jag tänkte såhär då och faktiskt fortfarande, att hon inte är klok. Hon skulle kunna göra vad som helst. Hennes beteende är helt psykotiskt.
Jag kände att allt var så genomtänkt, slugt och planerat. I telefon hade hon sagt massa hemska och elaka saker till mej och även när vi hade möten bakom stängda dörrar. Vem skulle tro mej om jag berättade? Jag hade ingen mapp där jag hade samlat allt hon sagt och gjort. Jag hade inga bevis och dom som hade varit med om samma saker var rädda och ville inte ha med detta att göra. Jag var helt ensam. Klart att en personalchef tror på chefen i ett sånt här läge.

Många har slutat på det området som hon är chef på, på grund av henne. Vi är närmare 15.
Detta har jag fått höra på ett och annat sätt men jag väljer att inte tro på nånting annat än vad jag själv hör. Och jag har pratat med flera personligen som har slutat på området. Vi är med mej 5 st. Det tycker jag är många nog. Dessutom finns det kvar 2 personer på området som jag har pratat med och dom har också blivit väldigt illa behandlade av henne, säger dom. Den ena av dom har övervägt att sluta hon också.
Så jag är inte ensam… men det är absolut ingen tröst. Det är bara ännu värre.


bild google

Jag tog en paus från min DIQ i mitt andra jobb. Vi klarade inköpen men jag orkade inte arbeta ordentligt så jag la ner det. Jag gick till klasserna och bara rabblade, sen gick jag hem, slängde väskorna i hallen och gick och la mej. Det gick inte alls.
Jag slutade också att blogga.
Men sen började jag må lite bättre. Vi reste, jag fixade hemma, städade, renoverade möbler. Vi badade med barnen och åkte på utflykter.
I augusti tog jag nya tag och gick in i DIQ igen. Mitt team växte och jag jobbade mer och gick på utbildningarna. Jag mådde bättre och bättre.
Jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag har haft mitt andra jobb hela tiden vid sidan av. Vi arbetar mycket med att berömma och lyfta varandra. När någon har gjort något bra så lyfts det fram och vi jobbar också mycket med personlig utveckling.


bild google

Nu mår jag så mycket bättre.
Jag hade alltid klump i halsen när jag skulle till jobbet. Det var verkligen jättejobbigt att gå upp på morgonen och jag satt bara och räknade timmarna så jag kunde gå hem.
I början ansträngde jag mej jättemycket för att visa att jag gjorde massa bra saker för chefen men då fick jag bara höra att jag var som ett litet barn som sökte bekräftelse hela tiden.
Sakta men säkert började jag tappa mer och mer engagemang och lust att göra någonting alls. Jag kände mej verkligen urkass, som jag inte dög till någonting alls. Jag har jobbat med barn i 17 år. Jag vet att jag är fantastisk med barn och på att ta föräldrar, men jag tappade allt. Det var bara en hemsk pina att gå dit. Varje morgon kände jag efter en extra gång om jag inte möjligtvis var lite sjuk kanske…
Ibland får jag downs och hamnar tillbaka i sorgen.
Det går upp och ner men mest upp. I början var det väldigt ofta jag hamnade i svackan men nu är det väldigt sällan.


bild google

Jag vet att jag måste förlåta, för att gå vidare - för min egna skull.
Det är svårt. För jag är också väldigt arg.
Först och främst måste jag förlåta mej själv för att jag gjorde massa fel. Jag gjorde inte mitt jobb. Det finns en anledning till varför jag inte orkade och varför jag tappade lusten men hur man än vrider och vänder så är rumpan bak. Jag gjorde inte det jag skulle göra.
Jag måste förlåta mina arbetskamrater. Det betyder inte att jag tycker att dom gjorde rätt, men jag måste förlåta det som hände för att kunna gå vidare.
Någonstans inne i mej förstår jag att det blir så med dålig ledning. Sedan att det drabbade mej den här gången är svårare att förstå.
Jag måste försöka förlåta min fd. chef och det är nog det svåraste för jag är så himla arg. Jag tycker att det är hemskt och orättvist att en person med makt över andra får lov att göra såna saker som hon gör. En person med så mycket ansvar borde kunna vara lite större än alla andra. Jag tycker att en chef bör ha mer empati och förståelse för andra.



bild google

Jag måste lära mej att släppa.
Jag förstår att min fd. chef och vissa av mina arbetskamrater tyckte att det är mitt egna fel att det blev som det blev. Jag får skylla mej själv. Detta får jag försöka lära mej att acceptera.
Jag måste också lära mej att alla inte tänker som jag. För om någon i min närhet gör fel eller konstiga saker så tror jag att förståelse och omtanke hjälper den personen mer till att vilja göra rätt nästa gång än att skälla och vara elak.
Ibland är min man trött och grinig. Då brukar jag krama honom och fråga hur det är. Sedan försöker jag göra lite mysiga saker för honom som att hämta en kopp kaffe eller nått liknande och säga att jag tycker han är underbar så att han börjar må lite bättre igen. Tänk om jag där bara hade blivit arg? Han hade ju bara blivit ÄNNU mer sur och grinig då! Eller? Är inte detta helt logiskt?

Du som blir mobbad eller illa behandlad:
Det finns ljus i andra änden av tunneln. Du behöver bara ta dej därifrån först och sedan kan läkningen av dej själv och din självkänsla börja.
Det tar tid, men ha tålamod. Det kommer att gå upp och ner men till slut går det inte lika ofta ner utan blir mest bara plant. :)


bild google

Onsdag

090909 - roligt datum. Idag fyller min barndomsvän 35. Shit va tiden går.
Man e inte ung längre direkt...

Fasen va seg jag e på mornarna. Helt otroligt.
Känner mej helt sjuk varje gång jag vaknar men jag e inte det minsta sjuk nånstans, mer än i hjärnan då möjligtvis...
Jag har inte feber, har inte ont i halsen eller nån annan stans heller utan är bara helt slut i kroppen lixom.
Skakar som ett asplöv och är helt yr men sen går det över efter en halvtimme, när jag kommit igång.

Igår åkte jag till min klass och hade en av mina nya konsulter med mej som skulle sitta med och lära sej. När vi kommit halvvägs så ringde värdinnans kompis och sa att värdinnan hade trillat av hästen och att hon hade fått åka ambulans till sjukhuset. Så det var bara att vända.
Va hemskt... Hoppas det inte var så allvaligt.

Idag blir det ett nytt försök... nån annan stans. :)

Nu var jag precis och hämtade min dotter på skolan.
Där såg jag mina gamla arbetskamrater från jobbet där jag jobbade innan. Usch och fy. Inte kul.
Dom tycker nämligen att dom har gjort rätt när dom mobbade mej.
Jag är helt dum i huvvet och allt är rätt åt mej osv...
Jag blev lite nedstämd.

Nä nu ska jag koncentrera mej på något positivt och bara skaka av mej alla hemska minnen och alla elaka människor.
Dax att lägga på en make up och sen ska jag ringa någon fin vän som kan peppa upp mig lite kanske. :)
Om jag var lite mer klok skulle man göra som prästen i YouTube klippet här nedan från 090906 men tyvärr är jag inte så fantastisk. Jag är liten och enkel och ledsen över att människor kan vara så grymma.

Ha det gott


Dax för lite läppstift.