kattitingeling

Sara är våran lilla virvelvind.

Hon har tusen järn i elden och vill prova på allt, ha allt och gärna också samtidigt.

Hon är intensiv som bara den och ombytlig, hetsig och ivrig.

Ena stunden är hon glad som en lärka och få är så gullig och snäll som hon. Hon hjälper till, överraskar med att ha städat hela lägenheten, gosar och tar hand om sina syskon. Hon är helt oförstörd och naiv. Man kan läsa alla hennes känslor i ansiktet på henne direkt och hon är helt oförmögen att ljuga, även om hon har försökt några gånger. Det syns tyvärr (eller som tur är) direkt på henne.

Andra stunder är hon som ett ettrigt bi som svärmar runt en och retar en tills man exploderar. Hon retar gärna också sina syskon, Eskil genom att tex. ta hans saker och sen bara skratta åt honom när han skriker. Eller så är hon som galen och ska störa Sofia hela tiden.

Hon kan få hemska utbrott och skrika jättehögt och smälla i dörrarna.

Hon kan vara så himla otacksam också. När man precis varit och handlat kläder till henne för två tusen så kan hon efter en timme börja skrika och gapa att hon ska ha nått annat.

Ibland känns det som att hon aldrig är nöjd. Hon ska bara ha, ha och ha. Det finns inget stopp.

Vi säger nej nej nej tusen gånger om dagen så det är verkligen inte så att hon får allt hon pekar på.

Jag och Sara har haft såna duster jättelänge. Ja flera år. Det blir inte direkt bättre utan bara värre.

Tills nu.

För nu har JAG ändrat på MITT beteende. 

Jag försöker koncentrera mej mer på henne nu. Hon är det barnet som behöver mest uppmärksamhet av alla mina fyra och om hon inte får det så tar hon det, antingen genom att skrika eller retas. Istället för att bli arg och tycka att hon faktiskt är mycket större än i alla fall två av dom så har jag nu accepterat att hon har helt andra behov än dom andra. Av olika anledningar behöver hon mer och hela familjen mår mycket bättre när hon får det som hon behöver.

På nått sätt insåg jag plötsligt att det inte bara var nått hon ville ha bara för att - utan faktiskt nått hon behövde.

Jag har varit så arg länge för att hon betett sej som Eskil - en tvååring. Men nu inser jag att hon ibland är två år mentalt och hon har inte kunnat komma vidare där i från. Det är ungefär som ett handikapp... 

Att då bli arg och skrika att hon borde skärpa sej och vara tolv igen hjälper föga, för hon kan inte. Det är ett djuptliggande behov som måste tillgodoses.

Sara är inte gammal men hon har redan varit med om mycket. Hon föddes in i min och hennes pappas skilsmässa. Det var hennes start, kanske inte det optimala. Vi (eller i alla fall jag - jag kan ju bara tala för mej själv) kunde kanske inte riktigt ge henne allt det ett barn behöver i början. Hur "bra" skilsmässa man än har så är det alltid ändå svårt, inte för att våran skilsmässa direkt var bra.

Man kan inte skjuta upp ett barns behov. Får du det inte så jagar det ens hela liv, tills du får det eller tills du lär dej att förstå hur saker och ting hänger ihop och du klarar av att förlåta den eller dom som inte fanns där när du behövde det. Då kanske du hunnit bli vuxen eller så jagar det dej ända till graven.

Jag vet vad jag pratar om, jag talar av erfarenhet.

Hon verkar må mycket bättre nu.

Det går sakta men säkert framåt - sen går det plötsligt bakåt flera steg igen och man blir helt matt. Men så börjar vi om och så tar vi åter några staplande steg framåt.

Det tar enormt mycket tid och kraft att plötsligt ha tre "små" barn i stället för två som jag trodde att jag hade innan men nu när jag insett hur det är så känns det ändå lättare. För innan kunde det vara kaos och helt hemskt att leva med dessa sjuka utbrott och skrik. Men nu har jag en plan - som en handlingsplan ungefär och jag vet vad jag ska göra. Då är det mycket lättare. 

Nu ser jag när det börjar braka åt skogen och tar det direkt, ger henne uppmärksamhet, tid, kärlek och ser det lilla barnet där inne i den stora kroppen. 

Så har vi det hemma hos oss.

Tänk så "olika" barn man har i en och samma familj.