kattitingeling

Onsdag

Var hos läkaren igår... igen. För jag fick tabletter så att det skulle ordna sej med missfallet.
Men det hade det inte gjort.
Så jag fick nya tabletter som är jättestarka och ska få livmodern att dra ihop sej och stöta ut. Hur länge har jag hållt på med det här?
Ont. Ja.
Fick starka smärtlindringstabletter. Känner mej sådär motiverad till att göra nåntigns över huvud taget.
Om inte det här hjälper då får det bli Östra och skrapning.
Lite personligt inlägg ja jag vet.
Så idag har jag inte haft för men så mycket. Mest bara varit hemma och glott på TV.

Igår gjorde jag kålsoppa.
Det är jättegott men det luktar som bara den i hela köket! :D
Usch och fy.
Men det e så gott så det får det vara värt. Har ätit två talrikar precis. Mumma.

Igår bokade jag också klasser. Det går jättebra även i december. Alla är olika. Några vill ha klass gärna på en gång, några vill ha facials, andra vill vänta.
Så alla konsulter... börja ringa. ;)
Nu ska jag nog sätta mej och registera kunder i min nya fina webshop.

ps. till Ulrika:
Du kan beställa en webshop på ditt intranät för 500:- för ett helt år!
Hur perfekt som hellst!! Gör det på en gång. :)

Ha det finemang.

Hej hej


I have work to do...
Typ kanske en 300-400 kundkort att registera... :S

Söndag

Dagens... eller nattens tips.
När det e som mest bajs... bläddra då igenom gamla bilder och hitta allt det underbara du är tacksam för:




Sofia får inga chips



syster



Mitt jobb och min fantastiska mentor Ann


Awardsnight


I do


Vi har precis flyttat in i våran lägenhet och är helt galet trötta




Candies


Mary Kays produkter gör dej fantastiskt vacker. ;)


Syster död flirtar med döden. Halloween 2007

Torsdag

Jag går in här och tänker att jag ska skriva nått men jag vet inte vad jag ska skriva.
Vem läser det här? Jag vet inte vem alla är som läser det här och hur privat "ska" man vara i en blogg?
Eller hur privat VILL man vara i en blogg.
Idag såg jag på Malou eller vad hon heter som interjuvade en man som förlorade sitt nyfödda barn och sin fru i en bilolycka och hur han hade bearbetat sin sorg genom att blogga. En miljon människor hade varit inne på hans blogg och läst om hans öde.

Jag tog bort en hel del ur min blogg som jag hade skrivit om min fd. chef. För hon ville det.
Men ville jag det? Nej egentligen inte och varför ska jag göra nått hon vill när hon mobbat mej i 2 år?
Jag tog också bort allt om hur mina fd. arbetskamrater hjälpte till min fd. chef att mobba mej.
Och varför gjorde jag det?
Kanske för att mina barn går i den skolan som min fd. chef är rektor på.
Känn på den ni...
Jag är helt övertygad om att hon är mentalt störd. Gissa om det känns bra att ha mina barn där... Men dom e kvar där för att deras pappa vill det och deras lärare är det inget fel på.

Så varför berättar jag detta nu...?
Jo, för tänk om mina mobbare går in här och läser min blogg? Vill jag skriva om mitt missfall för dom hemska människorna? Jag vet att min fd. chef gick in här och läste min blogg förut iallafall.

Men sen tänker jag såhär: Varför ska jag hindras av andra? Vad vill JAG?
Vill jag skriva om hur jag känner mej eller ska jag låta folk fortsätta mobba mej fast jag inte ens i kvar där? Varför ska jag låta andra styra vad jag vill?
Kanske ångrar jag mej i morgon men just nu känner jag att jag vill skriva av mej så skit samma vem som läser.

Så here it goes:

Jag känner mej misslyckad. Jag känner ilska och maktlöshet.
Jag känner mej också alldeles matt och orkeslös. En liknande känsla som följde dagarna efter jag sa upp mej från mitt förra jobb... Då låg jag i min säng och orkade inte ta mej upp. Det kändes som att jag hade blivit slagen i hela kroppen.

Kanske e det också därför jag väljer att ta upp det här med mitt fd. arbete. För alla känslor jag kände då och som jag trodde var borta kom tillbaka nu efter mitt missfall. Det är som att jag slungades tillbaka till den tiden då, när jag sa upp mej.
Varför?
Kanske har jag inte bearbetat det som hände då. Eller kanske och kanske... Det har jag ju inte. Jag skulle bara bort hade räpan bestämt - så jag blev inkallad på ett möte som jag inte ens fick veta vad det skulle handla om, bara hälften av innehållet av vad hon sedan i själva verket tog upp.
Och visst, hon fick som hon ville. Jag vägrade att gå dit igen och det var väl det hon också hade räknat med.
Professionellt va?
Sen var jag bara borta ur deras system, jag har inte fått någon hjälp, ingenting. Jag blev bortkastad som en trasa och sedan var det bra med det, skit samma hur jag mår, jag får skylla mej själv för jag var så besvärlig.

Sorgen och besvikelsen har varit störst. Sorg över det som inte blev, att jag hade byggt upp så mycket förhoppningar om hur det skulle bli med ett barn till, vårat barn, mitt och Chris. Besviken över att det inte alls blev som vi hade planerat.

Sorgen och besvikelsen är störst nu som det var då.
Tiden efter att jag slutade på mitt förra jobb följde också av sorg. Sorg över att inte få göra det jag är så väldigt bra på – att arbeta med barn. Innan den hemska chefen kom och förstörde hela området hon är verksam i, gav jag allt och var superengagerad. Men vem orkar det när man blir anklagad och nedtryckt och orättvist behandlad gång efter gång? Sorg över att inte få lov att göra det man tycker om och är fantastisk på att göra.

Besviken var jag över att en så dålig och oprofessionell chef ska få vara verksam över huvud taget. Besvikelse över att ingen gör någonting trots att så många råkat illa ut och fortfarande råkar illa ut där. Besvikelse över mina arbets”kamrater” som alltid när vi träffades log och var så glada men snackade massa skit om mej till chefen bakom min rygg. Nu i efterhand så ser jag mönstret: Det skulle alltid finnas någon som skulle tryckas ner, jag var dum själv som gick på det flera gånger mot andra men när man blir utsatt själv blir plötsligt allt klart och tydligt. Om de var dom som påverkade min chef eller min chef som påverkade dom spelar kanske egentligen inte någon roll. Allt är ändå så fegt och elakt att göra så mot en arbetskamrat bakom hennes rygg.
Besvikelse över att behöva mista min tro på människor, att upptäcka att folk kan va så grymma och elaka. Att de har nattsvarta själar som systematiskt och uträknande arbetar med att göra dej illa medvetet. Att människor blundar för mobbing och förtryck för att rättfärdiga sina egna handlingar och rädda sina egna skinn.

Besviken för att upptäcka att rättvisa inte finns. Att du ibland bara måste acceptera att orättvisa drabbar dej och det är bara att svälja och gå vidare, för du kan inte göra någonting åt det. Man får bara acceptera att mobbarna är kvar och skrockar över hur skönt det är att jag inte längre är kvar. För så har ju visan låtit dom andra gångerna när någon mobbad slutat. Närmare bestämt såhär: "Hon förtjänade allt det hon fick och ÄNTLIGEN e hon borta och är det inte SKÖÖÖNT nu på våran arbetsplats och vilken fantastiskt stämning vi har här nu när hon inte är här mer!"
Snart är det en ny som blir offer och jag kan inte göra ett endaste dugg...

Och nu får jag acceptera att jag fick missfall. Och jag kan inte göra ett endaste dugg åt det heller...

Det blev en hel del text det här...
Och här sitter jag, klockan tre på natten och funderar på om jag ska trycka på knappen spara & publisera...

Torsdag

Tack för alla fina komentarer i bloggen.

Tisdag

Så var det plötsligt slut.
Vi var hos läkaren idag. Jag har fått... eller håller på att få missfall.
Ångrar mej såklart att jag skrev nått här... för nu får jag förklara för alla att det inte blev nått.
Men nu vet ni och jag får lära mej av mina misstag.

Kram Katti