Nä, jag har ju inte det.
Va?!!
Folk blir helt förskräckta för att Eskil inte går på någon förskola.
Men jag är ju hemma, varför kan han inte då vara hemma med mej??
Precis som han skulle bli helt efterbliven, socialt handikappad och dum i huvet av att vara hemma med sin mamma och lillebror.
Vi leker på gården oftast två gånger om dagen och det är alltid massa barn ute, verkligen väldigt många barn - vi bor i ett område där det råkar bo många småbarnsfamiljer. Vi hälsar på min kusin som har barn säkert en gång i veckan och minst en gång i veckan är vi på öppna förskolan, vi siktar på två ggr i veckan.
Jag undrar när det blev så här omvänt i samhället att tycka att barn måste vara ifrån sina föräldrar och måste gå på förskola för att de ska bli stimulerade och lära sej att umgås med andra barn.
Duger man inte som förälder längre? Kan man inte som mamma eller pappa lära sitt barn att umgås med andra? Måste jag vara ifrån honom för att det ska ske?
Är man också så dålig som förälder på att stimulera sitt barn så man måste lämna bort det?
Vi skaffar barn idag med uppfattningen att alla andra - samhället måste hjälpa till för det klarar man inte själv, då går det illa för barnet?
Han är två också...
Hur mycket kommer inte han att hinna vara på förskola sen när jag börjar jobba?
I mitt lilla huvve tänkte jag att det var bra för Eskil att få vara hemma ett tag.
Men jag möts av massa frågor och höjda ögonbryn. Det känns som till och med BVC tanten är väldigt brydd över att han inte går på förskolan.
Men där fick han inte sova så länge som han behöver och det kan jag se till att han får här.
Här hemma är det bara vi, ofta sover ju Astor så jag får mycket tid till att bara leka med Eskil. Vi kan läsa tusen böcker och leka med tågbanan hur länge som helst och vänta med maten tills vi lekt klart och äta sen.
Vi kan va ute en extra halvtimme eller timme till och med, när jag ser att han inte var så trött idag eller för att han lekte så bra med grannflickan och då kan vi skjuta fram vilan lite.
Vi kan också bada och leka vattenlek hur länge som helst när Astor sitter i babysittern och leker med sin leksak.
Han lär sej också att vänta när jag tar hand om Astor och att nej är nej, att vi måste gå in när det är dags fast man inte vill och vi tragglar färger och siffror och bokstäver i evigheter.
Vilken förskola eller dagmamma kan erbjuda mitt barn det?
Jag anpassar mej helt efter vad jag tycker mina barn behöver.
Jag har all tid i världen till bara honom och hans bror, han behöver inte vänta på att fjorton andra barn ska få sitt också utan kanske bara ett.
Varför är det dåligt?
Jag hoppas du inte missuppfattar mej nu, för vill du ha ditt barn på förskola så vill du det och det är jättebra, men JAG vill inte. Poängen med detta inlägg var att det uppfattas som konstigt och framför allt dåligt att inte lämna bort barnet.
Tids nog kommer han att få brottas med en hel barngrupp och få all den där stimulansen som man tydligen inte kan ge sitt egna barn och då kommer han även att få möjlighet att bli proffs i socialt beteende, för ungarna på gården och på dom öppna förskolorna ger han inte samma övning...
Men tills dess så är han hemma med mej och Astor - isolerad, understimulerad och missanpassad.
